It's just my life and bad luck

Inatt när jag låg och sov fick jag plötsligt ett sms. Ni vet när man vaknar och inte riktigt fattar varför? Så var det för mig inatt, kollade på telefonen för att titta vad klockan var. Där fanns det, smset från han som försvann. Det stod att han ville prata med mig. Med fumliga fingrar försökte jag ge mig på att svara, men jag fick inte fram nåt.

Plötsligt avbröts jag av att han ringde.

Vi pratade. Om det som hände i veckan. Att han bara försvann. Han sa förlåt, det lät uppriktigt.
-Du måste ju veta vad du betyder för mig?
Jag sa att jag inte riktigt visste det, allt var så länge sen och det har inte varit på samma sätt nu. Vi pratade om hur konstiga och inte helt normala vi båda två är. Att vi nog faktiskt kommer sakna varandra. Han tyckte att vi ska ha ett samtal igen när han kommer tillbaka till Ingenstans, jag sa att det är lång tid dit.

-Hursomhelst T, du kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat för mig.
-Du kommer alltid att vara speciell för mig, vad som än händer P.

Efter en stunds pratande fick vi lägga på. Avslutade med att vi skulle höras igen idag, vi får väl se. Ett sms har vi fått iväg till varandra iaf.

Det känns bra.
Det kändes ärligt och han förstod att jag varit ledsen, han förstod varför.

Ännu ett steg på vägen mot läkningen.