It's just my life and bad luck

Idag är det lördag, då är det fest! Fast idag styr vi kosan från vårt lilla avgrundshål till T-Boos avgrund istället. Kombon och jag behöver ett världsombyte och en trevlig kväll i en annan stad. Här kan man gå under för mindre.

För mycket minnen, för mycket känslor.

Om Nöten vet jag intet...Antar han ska va på hemgång idag, men jag skulle tro att han och hans polare J på ett eller annat sätt misslyckas. Jag har höga tankar om dem....Well..Hoppas han haft kul. Kanske hoppas jag dock på att det inte varit för kul, men hans liv inte mitt.

Veckan har varit så lång på jobbet, känns underbart skönt att få avsluta den någonannanstans!

To the rescue!!!! *dudududuu*

Risig idag. Jobbat dagen sovit dåligt innan dess. Ljudnivån i det här huset är inte alltid den bästa, men det beror troligen på dålig isolering. Låg och tänkte länge inatt, fick veta att Nöten skulle till Gran Canaria. Genom Kombon. Som sett det på Facebook. Då bestämde jag att nu skulle det tas tag i. Nu skulle jag avsluta det vi har eller inte har. Eftersom vi inte hörts sen i lördags, så antog jag att that was it.

Bäst som jag låg där och skrev mitt avskedsbrev ( låter som om jag skulle dö eller nåt, men vad ska man kalla det? ) och grät en mängd salta tårar; kom det som vanligt ett sms från ovanstående nöt. Jag försökte va dissig som bara jag kan när jag beslutat mig för nåt, men det där med sms och diss är aldrig en bra grej. Hursomhaver så ledde det till att han berätta att han skulle på semester och att han ville höra av sig för ovanlighetens skull utan att vara snorfull.

Det var la gulligt? Suck. Hur ska man tolka det? Och hur ska man tolka att han inte egentligen skrev något av större vikt men ändå skrev och svarade på mina sms..Och hur ska jag gå vidare när jag inte vill gå miste om något av det här egentligen? Samtidigt som jag inte vill något annat. Varför blev det såhär?

Varför är vi såna här?

Nu är han på GC och....jaa...jag vet ju hur det går till...

I mitt huvud fortsätter jag på mitt avskedsbrev...en vacker dag kanske det kommer på pränt...slutligen kanske det kommer iväg och avslutar det vi inte har men kunde ha haft.

Ja, helgen blev en fredag med avslut runt 22 och ett nyvaknande runt halv 1 skulle man väl kunna säga. Att lite glögg kan göra så mycket? Det blev fyllesamtal, fyllesms och ett samtal där jag inte höll mig till manus. Crappers. Men kul hade vi Kombon och jag. Som alltid.

Jaa, Nöten och jag..det blir mer och mer en känsla av hopplöshet. Det blir svårare och svårare att inte tro att han skulle ha något annat på gång, och jag i min vilsenhet skickar dumma sms på fyllan om att han hatar mig. Bara för att jag inte kan förmå mig själv att säga det jag tror.

Du är någon annan närmare nu.

Och är det så. Ja, då är det så. Jag kan till och med förstå det och kanske räcker en månads tystnad, bitterhet och gråt och sen får jag va över han. Men att han bara tystnar och inte säger nåt alls. Det leder till mitt ältande.
Ovisshet är det värsta som finns för någon som är expert på att älta. Ställa frågan själv, det kan jag inte. För mellan oss finns inget uttalat. Vi har bara ramlat vidare i våra gamla spår, enda skillnaden att vi inte kan springa in till varandra närhelst vi känner för det.

Ja. Det där med känslor är maklöshet och fan och hans moster på en och samma gång.

Jag måste få veta det jag redan vet. Släck mitt hopp och min förtvivlan på en och samma gång.

Snälla.

Jag kommer inte klandra dig.

Nej det är inte dags att släppa på garden. Nu om någonsin är det dags att hålla den uppe och slåss för ett avslut.
Det här funkar ju inte iallafall. I måndags pratade vi om nåt helt oväsentligt och sen slutar han mitt i ett samtal och säger inte ett ord till. Och sen har det varit helt knäpptyst. Och ja, det kanske funkade när han fortfarande bodde här nere. Men nu orkar jag inte, jag orkar inte gå här och fundera på varför. Om han har något nytt på gång eller vad det är som gör det.

Förra fredagen ville han ha dit mig, men nu när jag skulle kunnat- bara han bett mig i nyktert tillstånd- ja då undviker han att prata med mig överhuvudtaget.

Och jag vet fortfarande inte hur man avslutar något som inte är något, det har liksom varit två år av mitt liv och jag kommer nog alltid va lite kär i den gamle Nöten. Han som varit synlig (hörbar) den senaste tiden. Men kanske är det lättare att luras på avstånd. Kanske är jag bara korkad.


O jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
Men du om någn borde förstå att man inte gör såhär emot mig


Melissa Horn har så många kloka ord.

Idag ska kombon och jag få lägenheten besiktad och sen tänker jag se till så vi kan dra en riktig stormfylla hela helgen om så krävs. Fest ska det va och fest ska det bli.

En ansträngning kanske inte skulle slå fel? Det kanske faktiskt är annorlunda på något sätt?

Man kanske bara ska sluta fegköra och säga nåt, göra nåt?

Jag vet inte.

Inatt fick jag besök av kombon på rummet. Vi låg och pratade en lång stund, jag om Nöten som nyss ringt hon om sin kväll och en annan ung herre. Jag kommer sakna de stunderna så himlans mycket, stunderna då det knackar på dörren och ett litet fullt troll ramlar in för att berätta nåt helt nytt skvaller..Kommer sakna det grymt mycket.

Men det finns ju telefon.

Jag är för trött idag. Om jag inte var för trött skulle jag skriva ett inlägg om hur det är att känna sig dum igen. Hur hjärtat med alla sårkanter och ärr gör sig påmind, om hur ont det gör att veta fast man inte vet. Men jag orkar inte. Det är såhär. Inget jag kan förändra utan att anstränga mig, det vågar jag inte.

I onsdags blev pappret påskrivet. Nu är lägenheten inte vår, den väntar på någon ny. Någon annan ska uppleva allt som upplevts här förut; första kyssen i farstun, första pannkakan i köket, glädjefnatt och känsloknas..

Det kommer aldrig göras på ett lika vackert och kaotiskt vis som det har gjorts av oss.

För vi är inte alldagliga, vi är speciella, vi är vi och inga andra.


Puss

Mina tårar föll till Brustna hjärtans höst hennes ramlade ner för kinden till Elegi.
Det var en fin kväll med Winnerbäck igår. Han vet hur han ska få ut känslorna den mannen.

Idag tar vi steget och gör det jag bävat för. Idag blir lägenheten mindre vår och snart nog är vi ute ur den och någon eller några andra bor här efter oss.

Alla minnen härifrån kommer jag bära med mig i en stor osynlig säck.
Hemmafyllorna med gråten och de tända lamporna, kårenkvällarna som slutat i succé eller katastrof, mys på varsin soffa med varsin nöt, söndagarna med film och skratt. Vem ska nu skratta åt mina gröna mossbyxor? 
Det kommer verkligen inte bli samma sak i en egen lägenhet någonannanstans. Min flytt sker ju dessutom inte långt bort, det blir hem till byn. Spänningen är inte vad man brukar säga olidlig, den är mer outhärdlig. 

Men det kan bli förfärligt, det kan bli bra. 

Jag kommer hursomhelst aldrig glömma den här tiden och jag kommer aldrig glömma den vackra människan som funnits vid min sida, gråtit, skrattat, gjort alldeles förskräckligt dumma saker med mig och svurit på att vi aldrig skulle göra dem igen bara för att upprepa det igen veckan därpå. 

Jag är ingen soldat, men för henne skulle jag gå i krig.

 

Tänkte mig ett bad såhär på söndagskvällen, lite stel i nacken så det skulle kännas gott. Har ju två pass kvar innan ledig dag så man måste ju underhålla kroppen.

Vad händer?

Vattnet blev för varmt så man tömmer ut lite för att fylla på med lite kallt, men då bråkar proppen med mig så i två-tre minuter koncentrerar jag mig på den. Det skulle jag inte ha gjort.

Badrummet. Svämmade. Över.

Fick ägna minst 45 minuter åt att fixa stoppet under badkaret, spritt språngandes naken, liggandes i vattnet som låg samlat på golvet. Kul. Verkligen skitkul.

Shiet!

Jag har aldrig saknat en man lika mycket som ikväll!


Ajöss!