It's just my life and bad luck

Sitter och lyssnar på Winnerbäcks senaste skiva med datorn i knäet framför tvn. Ensam.

Idag läste jag en mängd gamla sms. Från Nöten. Vilken soppa vi alltid varit. Och vad märkligt att det alltid varit han som kommit tillbaks och jag som lämnat den stängda dörren olåst. Vad jag kämpat emot och vad jag har kämpat för. Mot vad? För vad?


Inatt så drömde jag om dig och det väckte gamla minnen
Jag fick aldrig nån chans


Det är hopplöst att känna efter.

I min ensamhet hinner jag tänka så mycket och somna ifrån så lätt. Jag sa idag till en jobbkompis att nu har jag så mycket att tänka på så det är lika bra att Nöten inte hörs av. In fact: Han skulle få en diss om han hörde av sig nu. Det är jag rätt säker på.

Varför säger jag såna saker och sen inte håller mig till dem? Ja, det är såklart mitt sätt att skydda mig ifrån om det händer, det att vi aldrig talas vid igen..Vi har iaf pratat lite. Berättat det som sker just nu.

Såfort jag tänker på det eller uttalar det så tåras mina ögon, jag har alltid haft svårt för det här med att lämnas eller lämna något fint bakom. Separationsångest kallas det visst. Tur att mina föräldrar aldrig skiljt sig...undrar vad jag hade vart för nåt då?

Undrar vart jag fått det härifrån, så länge jag kan minnas har jag haft svårt för att säga hejdå, att bli övergiven eller överge någon.

Det är väl för att jag är vänsterhänt (det skulle nog pappa säga)..eller så är jag väl blödig helt enkelt.

Jag saknar allt ikväll.

Jag kommer nog få skaffa hund sen.

Jag får kidnappa dem jag vill ha kvar i mitt liv för alltid, annars kanske de försvinner?

Jag är nog en rätt knasig individ trots allt, eller så funkar jag inte så bra i min ensamhet..

Det finns ord som jag ännu inte klarar av att skriva ut här i bloggen. Men när det sker kommer jag verkligen va en krossad liten person.

Det finns människor man älskar så obeskrivligt mycket, att man inte ens tänker på det. En sån människa är det svårt att bli av med, nu blir jag ju inte av med den här personen (hur gärna jag än vill :P det där var alltså ett skämt..) som så. Men det är en era som går i graven.

I had the time of my life, and I owe it all to you

Ja, sen har vi Nöten.
?????
Säg nånting, säg nånting, säg nånting, säg nånting!!!!!!

Varför säger jag inte nåt själv? Det är hans tur och jag tror inte han vill prata med mig längre för han har hittat rätt.

Orka.

Hoppas han inte hör av sig mer, hoppas han hör av sig och jag läser lusen av honom..

Hoppas...

Att han tycker om mig lite än?

Jag ger mig. Slitage är jobbigt nog som det är.

Det finns störningar i nattsömnen som är helt okej, såna där som man blir rätt glad av. Sen finns det grannhelvetets efterfeststörningar. Det är fan inte en helt okej störning!
Efterfest är helt okej, men att skruva på högsta volym och stå och skriksjunga till HV-låten är bara idioti. Allramest då jag vet att nämnda granne vet mycket väl att han stör. Dessutom messade man två gånger. Jävla IDIOT rent ut sagt. På grund av detta har jag sovit till 12.30 en lördag utan att varit ute och festat på fredagen innan, värt!

Den bra störningen inatt, tja egentligen var det ju inte en störning eftersom jag ändå var vaken av nämnda efterfest. Det var sms, de var bra att de kom. Jag kände mig rätt orolig liksom, tänkte tankar jag inte ville tänka men är helt naturligt att man tänker.

Ledig helg nu, har inget planerat. Har blivit förkyld dessutom...tror jag ska sitta och titta på restresor och bara drömma mig away!

Helgen var fantelastiskt bra i studentmått mätta. Höll mig för en gångs skull på den nivån jag ville, inga urballningar alls.

Och Nöten.

Vi var för en gångs skull väldigt normala, för att vara vi. Det blev så bra. Lördagen gick vi lite miste om, men det gör inget trots allt. För fredagen var allt och lite till.

Nu är det sovdags snart, för imorrn är det läkemedelsmodulendags...Orka sitta still...Nja..

Nighty night!

Jaa..nu vet jag. Nöten returns i helgen. Blandade känslor, men mest tycker jag det ska bli kul. Intressant och kul. Fast lite rädd är jag också. Det är ju inte till mig han återvänder, utan hit till stan. För fylla och overall och lekar.

Och jag borde inte le.

Men det gör jag. Och när jag ler, då skrämmer jag mig själv för tänk om det inte blir så bra. Tänk om han inte är som när vi pratar? Tänk om han faller tillbaka i gamla mönster?

Men hey! DÅ vet jag ju. DÅ vet jag ju verkligen vad som gäller sen. DÅ har jag ju verkligen något att ta på. DÅ kan jag ju faktiskt lättare låta bli.

Jag ska inte fundera över det. Whatever happen, happens.

Jag saknar min kombo för övrigt nåt så grymt mycket. Hon har varit borta i eviga tider. Helt sjukt vad mycket en människa kan göra påverkan på en. Hoppas bara hon kommer hem imorrn, helgen blir inte vad den ska vara annars.

Min älskade bästis kommer också, nu som en tvättäkta student. Fyra tentor har hon hunnit göra denna veckan, snacka om att slänga in nya studenter i studentlivet, usch. Lite grymt tycker jag. Stolt över henne är jag iallafall, oavsett hur det gått, men jag tror det gått bra. Hon är smart den dära, och ljussätta kommer hon bli proffs på!

För övrigt idag så har jag slagit slag i saken (nää..säger man så?) och köpt mig en Freebra, vill kunna ha mina partytoppar utan att töserna ska hänga och svinga runt som andra apor i djungeln. Den verkar bra, lite svår att sätta på bara.

Well, med det...tack för ikväll..



Smile it confuses people

Det är så mycket man borde.

Jag borde till exempel lära mig att chilla, då menar jag inte att lata mig..det kan jag..lite för väl. Nej, jag menar i känslolivet. Inte låta allt rusa iväg åt alla möjliga håll och kanter så fort det inte eller så fort det går åt det håll jag vill. Jag borde lära mig att prata med den det berör, för det är bara då jag kan få svar på det jag undrar.

Allt det här ska jag lära mig och jag ska utföra det väl.

Jag ska bara..

Det känns så bra när vi hörs, jag ler inombords. Ibland tänker jag att fantasin faktiskt kan bli verklighet. Det gör gott inombords.

Det gör så ont när svaren blir korta, när jag inte hör något, när tankarna snurrar igång och jag tror att nu, nu den här gången var det sista gången.

Och jag måste släppa taget, helst förra året.

Sen hör jag något igen, och det börjar om igen.

Om jag bara kunde sluta spekulera, fantisera och dumdrista mig. Ta de för vad det är istället.

Men de va ju just det...jag vet ju inte.


Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder


Please, can I have it? Please?

Jaa, jag åker hemhem. Behöver låna bil nu igen. Usch, jobbigt att jobba helg. Känner verkligen inte för det.
Kom inte upp idag till tvättiden, får boka om den till lediga dagen på tisdag eller efter jobbet på måndag. Blir väl hemhemma till lördag åtminstone, har ju inget att göra härhemma ändå. Eller jo, massor egentligen.

Kan va bra för mig att va ifrån datorn litegrann, är så lätt att man sätter sig och funderar på att skriva nåt, men så stoppar man sig själv i sista sekund. För man vet att det inte är nån idé. Det blir bara fel. Eller så skulle det bli rätt, men vill man riskera att det inte blir det och göra bort sig, ställa frågor man ändå inte får svar på? Nä.

På återseende helt enkelt, när jag kommer tillbaka är jag äldre än nu. Tveksamt om jag är visare.

Jag kan tänka en tanke, och lika fort som jag tänkt den är den borta. Då saknar jag tanken jag tänkte, för kanske tänker jag den aldrig igen.

Jag har låst ute mig idag, men jag kom in igen. Det visade sig att den kod (den enda koden vi fått) till vår port som vi haft sen vi flyttade in..Den finns inte längre. Jag fick snällt stå där ute i kylan och vänta på att någon kom hem, frågade då om koden var bytt.
-Funkar inte .... , jag testade och joo..visst gjorde den. Men det är ju inte min kod. Det är ju en helt annan kod.

Livet förändras vart jag än går.

Jaa, in kom jag, men lite ute i kylan är jag än. Jag har ställt mig där i väntan på värmen, i väntan på det som får mig att smälta. Jag vill smälta som en isbit mot varm hud, som glass i solsken...som man gör när man inte längre kan stå emot.

Det finns så mycket att tänka på och ibland känns det som att jag tänker allt på en och samma gång, och jag får liksom inte ordning på det. Men jag antar att man inte alltid behöver vara ordnad och klar, jag trivs oftast ganska så bra i mitt kaos. Jag är bara orolig att jag aldrig får..nä, glöm det. Det är dags för sömn nu. Tvättid kl 8.00 imorrn bittida, spännande att se om jag faktiskt pallrar mig upp.

Nighty night.

Ja, jag känner mig lugn och ganska sansad. Avdelningsflytten idag var jobbig, men skönt att vi ska få komma igång på en fräsch avdelning. Tänka sig. Nytt, nästan överallt...

Å en sak till...Patienten som jag bara inte står ut med, hon vart flyttad i fredags redan. Visserligen så har det vart bättre de senaste veckorna, men ändå...Det är sååååå skönt. Bättre för henne med, slipper hon fråga mig varje dag om jag förlåtit henne innerst inne.

Det regnar därutanför nu, där ute i mörkret. Det är så mysigt med regn, speciellt när man sitter inne och bara lyssnar och tittar ut på det.

Jaa, ikväll har jag pratat me mina älsklingstroll, över msn och facebook. Jag är verkligen lyckligt lottad på vänskapsfronten, ibland måste man påminna sig själv om det. Varför är det så?

Har även pratat lite med Nöten om inget alls och litegrann..Jaa, undrar om jag sitter här vid 65 och fortfarande funderar och strular bort och fram...Well, gör jag det så har jag iallafall de underbaraste människorna jag får älta hos.

Nää, jag får nog göra som min kära Kombo sa; lägga mig och drömma om tomtar och troll och alla de andra sakerna som gör oss lyckliga. Sen har jag två dagar av ledighet att ta vara på, då ska jag försöka städa upp det yttre iaf..Det inre är ju ganska lugnt för tillfället iallafall.

Puss!

Inatt ringde Nöten igen, precis som han gjort tidigare i veckan. Inatt var det mer på pickalurven dock. Vi pratade tills han kommit i säng, då fick jag lyssna till snarkningarna som jag saknat. Jag skulle bara lyssna liten stund, men det slutade med att jag själv somnade. Vaknade efter en timme och något, då sa det pip i telefonen. Det var hans telefon som dog.

Att somna till någon annans andetag, en någon som man saknat så..Det var fint. Det är dock självbedrägeri på hög nivå, snart har jag inga ursäkter kvar att använda.

Men är det så farligt då?

Antar att det beror på hur man ser det, det mest uppenbara är väl att det inte är farligt på det sättet att jag sätter livet på spel. Däremot sätter jag vidaregången på spel, det här med att gå vidare, falla för någon annan...

Jag kan förstå missbrukare, för ack den där kicken..den vill man inte riktigt släppa taget om.


och jag vet att allt är falskt och bedrägeri
men det struntar jag i, för vi dansar och du har så mjuka läppar


Man kanske skulle släppa allt och flytta till fjärran land?

Huskillen hörde av sig ikväll förresten, var väl i våras någon gång vi hördes sist tror jag, också en märklig filur. 
Precis som P och Idioten och Nöten...Men Nöten är ändå Nöten, konstig precis som jag. 

Jag tänker för mycket nu märker jag, dags att lägga sig och sova. Det är konstigt med mig, jag brukar inte ha så svårt att sova själv och så, men nu när Kombon är hemma i sitt HemHem då känner jag mig lite orolig och ensam. Det går väl över. 

God natt och sov så gott!  

Idag vill jag ha den där varma kroppen, snarkningarna, tjuvnypen och retsamheten. Men den finns inte här, jag vaknade upp ensam precis som när jag la mig inatt.

Jag saknar det.