It's just my life and bad luck

I min ensamhet hinner jag tänka så mycket och somna ifrån så lätt. Jag sa idag till en jobbkompis att nu har jag så mycket att tänka på så det är lika bra att Nöten inte hörs av. In fact: Han skulle få en diss om han hörde av sig nu. Det är jag rätt säker på.

Varför säger jag såna saker och sen inte håller mig till dem? Ja, det är såklart mitt sätt att skydda mig ifrån om det händer, det att vi aldrig talas vid igen..Vi har iaf pratat lite. Berättat det som sker just nu.

Såfort jag tänker på det eller uttalar det så tåras mina ögon, jag har alltid haft svårt för det här med att lämnas eller lämna något fint bakom. Separationsångest kallas det visst. Tur att mina föräldrar aldrig skiljt sig...undrar vad jag hade vart för nåt då?

Undrar vart jag fått det härifrån, så länge jag kan minnas har jag haft svårt för att säga hejdå, att bli övergiven eller överge någon.

Det är väl för att jag är vänsterhänt (det skulle nog pappa säga)..eller så är jag väl blödig helt enkelt.

Jag saknar allt ikväll.

Jag kommer nog få skaffa hund sen.

Jag får kidnappa dem jag vill ha kvar i mitt liv för alltid, annars kanske de försvinner?

Jag är nog en rätt knasig individ trots allt, eller så funkar jag inte så bra i min ensamhet..