It's just my life and bad luck

Jag är arg. Jag är så arg så att jag snart tar fram hans nummer och skäller på honom! Men vad skulle det hjälpa? Han vet ju inte ens att vi inte har kontakt längre.

Det gör mig ännu argare! Han har inte ens märkt att vi slutat prata....eller snarare så bryr han sig inte.

Åå här sitter jag och gör precis det.

Dumt!

Jag kan inte rå för det bara. Så mycket tid som gått och så spelar det liksom ingen roll.

Jag spelar ingen roll

Damn you!

Hoppas han hör av sig en dag så jag får chansen att spy ut allt på honom, men det kommer ju inte hända.

Damn you!!!

Jag var på bröllop igår.

Redan när brudparet skred nerför altargången så försökte mina tårar ta sig ut bakom ögonlocken. Och nej, inte för att jag var ledsen för min egen skull utan för att jag varit med under hela deras tid.

Brudparet var min egen lille storebror och hans fina fina brud.

Jag kan ärligt säga att den enda anledningen till att jag inte helt slutat tro på kärlek är de två, vilket jag också sa i mitt tal på festen sedan. Ett tal som till min förvåning uppskattades av fler än brudparet.

Kanske har jag trots allt en viss gåva?

Gårdagen var iallafall väldigt vacker och jag har aldrig känt en sån ömhet och stolthet för två människor förut och deras lilla flicka, min brorsdotter- så söt hon var, tre år och skötte sitt brudnäbbsjobb så bra.

Jaa, kärleken är stor, en dag kan jag också hitta den...


My time will come

Det känns lite dumt att bara bestämma sig såhär att nu slutar jag, nu är jag inte med på noterna mer. Men, sen påminner jag mig själv om att de gånger vi talat om det och bestämt att det räcker så, de gångerna har det ju bara varit superjobbigt och känslomässigt och sen har det ändå börjat om igen.

Den här gången är det ju bara jag som inte orkar stå kvar i periferin, alltid finnas där. Han vet vart han haft mig men jag har aldrig vetat vart jag haft honom. Fast det har ju funkat bra nu det senaste...ja fram till för tre veckor sen då...när det var dags igen. Och nästa vecka när han kommer va i staden vi en gång bodde grannar i..det har han fortfarande inte berättat fast han skrev i söndags.

I söndags när han skrev för att kolla att han inte väckt mig med sitt sms, när han försökte få fram något men aldrig sa vad han ville..

Ännu ett försök att ha kvar fisken på kroken, I guess.

Kommer inte fråga, kommer inte svara på frågor.

Bara vara vänner

Det är värt ett försök, även om han inte vet om det..

Någon gång tröttnar väl även han?

Jag har ju tröttnat på oss båda, då borde väl han kunna tröttna på mig?


I've been confused outta my mind lately
You think you're loving
But I want to be free
Baby you've hurt me

Jaa, idag skickade jag mitt...förhoppningsvis...sista sms. Jag var ganska tydlig med och inte visa något annat än vänskap och tydlig med att inte ge några hinter om något...Och det enda jag fick som svar var tack så mycket och det för att vara han och jag är rätt kort..så..

Men. Min telefon envisas med att han heter som han heter fortfarande...det borde ju inte stå hans namn när han är borttagen väl?

Jaja, hursom.

Jag grät och jag grät och jag grät...sen torkade jag tårarna och åkte till jobbet.

Litet i taget. Litet i taget.



Men jag kommer sakna det

Jag har ju tänkt fel...24e är på tisdag inte idag. Men likasågott...blir bättre på tisdag.

I förrgår gillade han min status på fejjan....jaa, och nu inser jag ju att han verkligen vill ha mig i sitt liv...NOT. Inatt smsade han kvart över två och berättade att han gillar min status och att jag har bra musiksmak.

Jag svarade inte förrän imorses, fast att jag visste att jag hade somnat lättare om jag hade svarat där och då. Och förmodligen hade jag fått svar igen och dragit in mig själv i en konversation igen om exakt samma saker som förut.

Jag har nämligen ett svagt minne av att jag citerat ur exakt samma låt förut och fått exakt samma sms innan också.

Nu kan du få mig så lätt av Håkan. Skillnaden från förra gången är väl kanske sådan att, nu kan han inte få mig så lätt. Jag tillåter mig inte luras dit igen. I wont.

Ville han ha mig så hade han sagt vid det här laget att han kommer va 6mil bort några dagar nästa vecka. Men det säger han inte. Dock förvånar det mig inte om jag får fyllesms om det sen, men då är det tamejfan inte upp till mig att lösa att vi ses. Jag vägrar.

Tisdag är Nötens 27-årsdag, jag hoppas att han önskat sig lite vett och sans...tyvärr tror jag inte det. Av mig får han ett sms och inget mer sen.



Unless you tell me you want me.



Men vi vet ju att det aldrig kommer hända.

Jaa. Jag försöker verkligen att inte bry mig. Häromdagen insåg jag att det är över ett år sen nu som han drog utan ett hejdå och det är över tre år sen som vi sa att det inte skulle va vi...mer han än jag.

Och nu?

Well...det enda jag vet är att på söndag fyller han år. Jag skriver kanske mitt sista sms och plockar bort nummer och gamla sms. Min förra mobil dog kanske med ett syfte..

Jag blir bara så....less. Varför måste det alltid gå såhär emellan oss? Varför ska han alltid slänga ur sig saker som han sedan uppenbarligen inte menar för då skulle han väl ändå inte helt plötsligt sluta existera? Eller? 

Fega jävel som inte kan säga att han inte vill veta av mig längre. Jag är värd det åtminstone. Fan ta honom...hårt och brutalt. 

Nää...han är nog bara dum helt enkelt. Det blir väl så om man går runt med huvudet i röven för länge...

Nä...jag är inte bitter.


Life goes on, but I'm scared..

Jaha, valandet och kvalandet är lagt på is för tillfället. Eller ja. Jag har valt att säga upp mig i september som tidigast och nu har jag dessutom börjat skicka ut ansökningar.

Två stycken hittills. Någonstans ska man väl börja. Nervpirrande, duger CVt, verkar jag intressant? Syrran stöttar upp på andra sidan skärmen där borta i hemlandet. Och jag tänker hur underbart kul vi skulle haft ikväll, firat att jag äntligen fått tummen ur röven och skickat iväg en jäkla ansökan.

Det hade varit shotsrace och förmodligen slutat med nakenhet och galenskaper. Men nu får man sitta ensam och känna sig nöjd.

Idag hade vi trimdag med jobbet, var riktigt härligt att få ses allihopa, umgås och prata ut om sommaren och framtiden. Snart försvinner ju Perry och Pellets och efter dem försvinner ju antagligen jag. Kommer bli tomt utan grabbarna, man har ju vant sig vid att ha dem där liksom. Men de gör rätt, de vill ju inte va psyksyrror och jag vill inte va kvar här.

Nöten är totalt försvunnen and I aint even looking for him- good for me men lite stött blir jag. Men sväljer det och trippar vidare i livet.

Man kan inte leva på gamla meriter hela livet.

Men Syrran kan man sakna hursomhelst och vartsomhelst!


Keep on running

Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vill säga upp mig från jobbet och hoppas på lyckan, men tänk om man inte får något nytt? Vad gör man då?
Risken kanske inte är jättestor att man inte får något nytt, men samtidigt finns risken alltid med där i bakgrunden.
Jag ser framför mig hur livet kan få en förändring om jag lyckas ta hem ett nytt jobb, flyttar och börjar med nåt nytt. Kanske kan man börja med en ny aktivitet för att lära känna nya människor.

Jag känner inte så många längre. Mina vänner är på andra håll och det är sällan det finns tid över för vår vänskap numera. Bara att gå från varannan helgjobb till kanske var tredje helg skulle göra otroligt mycket, helst utan helg faktiskt.

Jobbet jag har nu är iallafall inget jag tänker bli kvar i. Jag säger upp mig senast i september, tre månaders uppsägningstid. DÅ är jag iallafall fri från det innan året är slut.

Annars går mycket tankar till situationen med Nöten.
Jag tror att jag slänger det åt sidan nu, jag tror att det skiter sig ändå snart liksom. Särskilt som han bara ena stunden är på och vill och sen nästa beter sig som om jag inte ens fanns.

Kalla handen får det bli nu- eller ett rejält uppsving i beteende. Jag tror inte på det.


..and you say things...you don't even know what they mean..

En dag i taget tar man. Ju längre tid som går mellan hjärtinfarkten och pappa desto bättre.

Jag har märkt nu efter händelsen att man upplever den om och om igen i huvudet och det slutar annorlunda, det ger mig ångest. Hög ångest. Men jag antar att det funkar lite så med människan...eller så är det bara jag.

Man får slappna av och ta en dag i taget och påminna sig själv om att det gick bra och att det inte hjälper nämnvärt att oroa sig.

För övrigt förra veckan så va ju Nöten på g, ringde och berättade att han hade lägenhet nu och att jag borde komma dit. Planerade. Men sen...blev det såklart inget. Puss, puss och kram blev inget. Och jag undrar hur många gånger jag ska gå på det där?

Eller snarare...hur många gånger det kan finnas kvar mellan oss innan ingenting finns kvar?

Vi har pratat sen förra veckan, men det är den där distansen igen.

Så fort det blivit för nära så dras det tillbaka och sätts upp ett stängsel emellan och sen fortsätter det så...och stängslet är inget jag påverkar för jag försöker inte längre. Bollen ligger på andra sidan staketet hela tiden, jag rör den inte, inte ens om jag har den på min sida. Ser bara till att den kommer tillbaka dit.

Visst blir jag irriterad och så...precis som förr. Men jag kan det här nu och nu väntar jag bara på...ja...vadå?

Det är svårt med att sitta i båten och inte vilja ro, men inte heller vilja stiga ur...


Jag blir så dum av dig

Häromnatten var jag med om något som jag hoppas jag aldrig behöver vara med om igen. En resa på liv och död med en ambulans som körde fortare än jag någonsin varit med om, men ändå var det en resa som kändes som hundra år.

Tårar som rann ner för kinderna och ett hjärta i nöd.

Min pappa fick en hjärtinfarkt häromnatten.

Det gick bra, men orden är så svåra att uttala. Tänk om..

Min pappa har förstått att det inte blir något rökande mer nu, min mamma håller också på att sluta.
Det brinner en liten låga av oro inuti mig än, men mest är jag bara så lycklig att jag inte förlorade min pappa den 5 augusti 2010. Jag hoppas att det finns många år kvar för både han och mamma.

Huset känns inte lika viktigt längre.

Jag är 25år och båda mina föräldrar lever, inte alla som har det.

Men det är en konstig känsla att se sin pappa i den situationen, så liten han såg ut när han kom från röntgen och skickade hem mig, min ene bror och hans fästmö. Så trött han var och hjälplös.

Och mamma som gick därhemma och städade i panik över vad som kunde ske.

Hjärtat är verkligen en ömtålig grej, var rädd om det

Men nu känns det bättre för oss alla, han har piggat på sig och är fortfarande under bevakning och fortsätter allt som det ska får han komma hem på söndag. Då behöver vi bara se till att han inte börjar med allt som ska göras på en gång, utan tar lite i taget.

Älskade fina pappa, vad skulle vi ta oss till utan honom?

Jag är så glad att jag slapp få reda på den frågan nu, och jag hoppas att det dröjer länge än.