One day at a time..

En dag i taget tar man. Ju längre tid som går mellan hjärtinfarkten och pappa desto bättre.

Jag har märkt nu efter händelsen att man upplever den om och om igen i huvudet och det slutar annorlunda, det ger mig ångest. Hög ångest. Men jag antar att det funkar lite så med människan...eller så är det bara jag.

Man får slappna av och ta en dag i taget och påminna sig själv om att det gick bra och att det inte hjälper nämnvärt att oroa sig.

För övrigt förra veckan så va ju Nöten på g, ringde och berättade att han hade lägenhet nu och att jag borde komma dit. Planerade. Men sen...blev det såklart inget. Puss, puss och kram blev inget. Och jag undrar hur många gånger jag ska gå på det där?

Eller snarare...hur många gånger det kan finnas kvar mellan oss innan ingenting finns kvar?

Vi har pratat sen förra veckan, men det är den där distansen igen.

Så fort det blivit för nära så dras det tillbaka och sätts upp ett stängsel emellan och sen fortsätter det så...och stängslet är inget jag påverkar för jag försöker inte längre. Bollen ligger på andra sidan staketet hela tiden, jag rör den inte, inte ens om jag har den på min sida. Ser bara till att den kommer tillbaka dit.

Visst blir jag irriterad och så...precis som förr. Men jag kan det här nu och nu väntar jag bara på...ja...vadå?

Det är svårt med att sitta i båten och inte vilja ro, men inte heller vilja stiga ur...


Jag blir så dum av dig

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0