Beroendeproblematik.
Jag har ett drogproblem, jag är beroende av den där kicken det ger att prata med honom. Se hur långt från det första oskyldiga ordet vi kommer.
I flera dagar har jag gått runt och undrat om jag gjorde rätt som satte punkt, speciellt som punkten hela tiden verkar flytta på sig.
Våra världar är så långt ifrån varann just nu, och vi saknar den värld vi delade.
Ingen av oss vill glömma den andre, det skulle innebära att säga upp all kontakt och radera varandra från varandras liv helt. Något jag aldrig skulle kunna, även om jag vet att det vore det som skulle krävas för att lätt gå vidare. Men ska det va så lätt då? Om man tyckt om en person och fortfarande gör det, då kan man väl helt sonika inte välja den lätta vägen bara för att?
Han vill inte göra det heller. Han säger att bortglömd är det sista jag blir. Han saknar tiden både här i Ingenstans och tiden vi haft efteråt med mysiga msn-chattar, sms och telefonsamtal- och vår oförglömliga hotellnatt.
Om det är nåt som skulle vara svårt att glömma så är det väl den tiden där, hela grejen var ju bara så tokig. Jag önskar att jag någon gång hade ett ärende upp dit igen, så vi kunde ses och prata ut ordentligt.
Krama ur det vi behöver få ur oss, vara på det sättet som vi minns oss bäst. Så som vi alltid var. Vi matchade varandra så perfekt, varför tog vi inte till vara på det? Varför lät vi en massa trassel alltid vara i vägen?
Hej, jag heter P och jag har ett beroende.
Tror visst jag kommer älta lite igen....
I flera dagar har jag gått runt och undrat om jag gjorde rätt som satte punkt, speciellt som punkten hela tiden verkar flytta på sig.
Våra världar är så långt ifrån varann just nu, och vi saknar den värld vi delade.
Ingen av oss vill glömma den andre, det skulle innebära att säga upp all kontakt och radera varandra från varandras liv helt. Något jag aldrig skulle kunna, även om jag vet att det vore det som skulle krävas för att lätt gå vidare. Men ska det va så lätt då? Om man tyckt om en person och fortfarande gör det, då kan man väl helt sonika inte välja den lätta vägen bara för att?
Han vill inte göra det heller. Han säger att bortglömd är det sista jag blir. Han saknar tiden både här i Ingenstans och tiden vi haft efteråt med mysiga msn-chattar, sms och telefonsamtal- och vår oförglömliga hotellnatt.
Om det är nåt som skulle vara svårt att glömma så är det väl den tiden där, hela grejen var ju bara så tokig. Jag önskar att jag någon gång hade ett ärende upp dit igen, så vi kunde ses och prata ut ordentligt.
Krama ur det vi behöver få ur oss, vara på det sättet som vi minns oss bäst. Så som vi alltid var. Vi matchade varandra så perfekt, varför tog vi inte till vara på det? Varför lät vi en massa trassel alltid vara i vägen?
Hej, jag heter P och jag har ett beroende.
Tror visst jag kommer älta lite igen....
Kommentarer
Trackback
