And then he broke her heart

Jag minns hur ont det gör det där. När hjärtat slits ut ur kroppen.

Jag önskar att jag fanns där rent kroppsligt för att torka tårar, krama och kanske göra nåt tokigt så hon för en liten stund glömde det som gör ont och kunde skratta bort det.

Det enda jag kan göra är att finnas till. Jag har jour dygnet runt för henne...och alla andra av mina vänner som skulle behöva mig. Jag finns där.

Du kan räkna med mig.

Alltid.

Like a mind reader

Jag hinner nästa inte mer än tänka orden får jag ett sms inatt så svarar jag inte, för dels gör jag det och dessutom kommer det. Och...jag blir lite glad ändå. För då är det ju inte borta, det har inte försvunnit. 

Men det är jobbigt. För jag vill ju så gärna att det inte ska stanna där- med ord, drömmar och förhoppningar eller inte förhoppningar för hoppas gör jag inte men önskningar kanske är ett bättre ord. Önskar att det var lättare.

Skönt är det iallafall att det inte är jag som ber och tjatar önskar..fast det är ju det också. Bara det att jag tyglar mina ord och tankar. Fast han verkar ju läsa sig till det ändå genom atmosfären.

Men jag är ju som vanligt sjuk. Annars hade jag kanske spontant slängt mig i bilen och åkt, fast jag är rätt trött på längre sträckor just nu så det va nog kanske tur att jag inte va så pigg...


Something will always stand in the way- either you or me

Light my fire

Jag kan bara säga att Estlandsresan var värd varje peng jag slösade bort. Suveränt att träffa Syrran igen, festa lite, prata om allt mellan himmel och jord och bara ha en himla kul ledighet.

Igår när jag skulle tillbaka till jobbet skrek hela mitt inre att det inte ville, lusten att jobba infinner sig inte lika lätt längre och humöret dippar fortare än kvickt. Det är som sagt dags att söka nytt.

Men just nu vill jag inte ens det.

Jag vill bli rik och resa runt och uppleva saker. Det bästa som kunde hända nu vore att jag vann en massa pengar och kunde ta med T-Boo och Syrran på en riktig tripp, men vi har ju P&L att se framemot.

Man kan ju alltid drömma om bättre tider, tills man skärper till sig och fixar till dem.

Och om den där Nöten... ...

Intet nytt och intet gammalt, hörs när man hörs och knappeligen då. Sånt är det och ju fler dagar som går, desto mindre viktigt. Men ändå, lättare att tänka på någon än ingen...fånigt men...jo, så känns det på något vis.


Live and let go

Going fishin´

Var riktigt skoj att festa till det med kusinen. Det positiva med att bli äldre är att man kommer ikapp i ålder. Hon är tio år äldre än mig, men den skillnaden spelar liksom inte någon roll längre.

Det enda som inte va sådär jättekul var att hon var helt inställd på att hitta ragg åt mig. Jag var inte alls inne på det. Faktum är att jag blir motsatsen till det när någon blir sådär "klart du ska ha ragg". Blir bara pinsamt när folk tittar på en och man känner att man inte duger.

 Nej. Jag blir hellre stött på eller stöter själv, när jag ser nåt intressant lär det märkas liksom.

Har nu packat en resväska full och den andra är snart ful den med, men jag måste ju få med mig saker liksom. Värsta som finns när man är iväg och kommer på att man skulle haft med den klänningen eller de skorna..

Åker imorgon på morgon upp till Syrran och på söndag är det dags: Torsk på Tallin- minus torsken

Ska bli för jäkla nice. Å mobilen stänger jag av, vad behöver jag den i Tallin liksom.

Ciaoo!

Don't waste my time...

Jag slösar min tid alldeles förträffligt bra själv. Det behöver jag då rakt inte hjälp av tingsrätten med. Här har man gått och nervat och suckat och stånkat och önskat att det vore över. Så får man inte ens vittna!

-Omständigheter har gjort att vi inte behöver höra dig idag, sa domaren eller han mittsnubben
Där stod jag som ett fån, redo att smila upp mig för kamera och allt som stod på plats (eller ja, nervös och lite sådär pirrig som man blir inför att hålla föredrag)
-Hade du någon resekostnad?
-Nej, sa jag högt och tydligt utan ett uns av sårad stolthet.

Klart det var en lättnad att slippa vittna, men samtidigt så kändes det för jäkligt. För enligt kallelsen så var jag tvungen att infinna mig, enda giltiga orsak att inte komma skulle vara i princip döden eller att jag låg på dödsbädden. Hade jag inte kommit hade jag fått böta 2000 rara kronor eller fått den stora äran att blivit hämtad med polis. Tänk om jag hade haft resan inplanerad den här veckan, damn va pissed jag hade blivit om jag blivit dissad i rätten då.

Nu erkände ju han allt som jag hade sagt så då behövde de inte höra det...men...asså...juste att de slösade min tid, de kunde ju frågat hur jag mådde eller nåt istället då... (skämtar typ)

Jaja, å så efter jobbet idag nudå. Vi kom ju tillbaka rätt tidigt så, man jobbade ju hårt. Då kommer värsta gubben (sköterska på en annan avdelning) på cykel och klagar på min parkering!

-Nu har du som har den minsta bilen på hela parkeringen tagit upp två platser två dagar i rad.
-Nä, de har jag inte. Dessutom var det den som stod här imorses fel.
Varför sa jag inte bara att jag var inom rutan, för det var jag? Eller varför frågade jag inte varför han måste klaga som a) cyklar b) parkeringen var i princip tom, what was it to him?

Jaja...livet på en pinne.

Kvällen har vart fin. Fröken Skåne var här och fikade. Det var varmt ute ikväll och imorgon är det min sista dag innan leeeeedigt och imorrn kväll ska jag gå på LARM med min kusin och kanske råka träffa nya människor.

Spännande nästan jämt.

Sen undrar jag över varför Nöten smsar såfort han jobbar på sjukhuset där långt bort men ändå verkar helt konstig när han inte jobbar...

Och så undrar jag vad jag ska ha på mig imorrn och hur jag ska hinna från punkt A till punkt... D på kort tid imorrn.

Oj..

En så konstig dröm.

Jag drömmer ofta ganska..vi säger trevliga drömmar.

Inatt drömde jag igen. Om Nöten och mig. Det hela började ganska så lovande, men blev hela tiden avbrutet av olika saker. Så i slutändan var det enda vi hann med att sitta och stirra på havet. Sen var jag tvungen att försvinna.

Svårt att förklara en dröm, men känslan jag hade när jag vaknade var snopenhet. Kände mig liksom blåst på konfekten. Det var iochförsig trevligt att titta på havet med, men..

Jaaja.

Jag ska jobba på Hultsfredsfestivalen i sommar. Ingen dröm utan helt och hållet sanning. Ska bli jädrans skoj faktiskt. Peace and love först och sen iväg till Hultan! Damn it!

Nu är det bara en vecka kvar tills vi är på gång till Tallin. Längtar! Hoppas tiden går långsamt när vi väl är där, för då vill jag hinna med så mycket skoj som det går.



Always will be

Moments that counts.

Något som verkar vara magsjuka, slutar med en ambulans och en trolig hjärnblödning. Livet är så väldigt, väldigt skört. Man förstår det inte, inte ens när man ser det framför sig. Det är så ovanligt hos oss, på mitt jobb, att se hur någon försvinner så där långt bort. Det går på bara några minuter. Hoppas det går bra iallafall.

Men vad irriterad man blir på att ha läkare som blir som tafatta småungar, när de i själva verket ska va den som tar kontroll och ger besked.

Och fy vad svårt jag har det med kräks.

Tur jag inte var ensam sjuksköterska idag, hade gått men inte varit lätt. Istället tog jag över avdelningsarbetet och lät mina medarbetare och min kollega ta hand om patienten, de som klarade av det. Vi trodde det var magsjuka från början, men det såg till slut ut som att något stod riktigt fel till.

Imorgon ska jag jobba extra, chefen har som vanligt inte haft koll så det saknas ersättare för en personal som är sjukskriven. Och vi har tröttnat på att jämt gå kort! Grundbemanning är grundbemanning. Hon borde se annat än pengarna framför ögonen nu, hon som är fancy-smancy socionom minnsann (har inget emot socionomer egentligen). 

Kan va skönt med en extra lördag på lönen nästa månad. Särskilt som jag inte får ob på mina semesterdagar nästa helg. Tallin! 


Still I'm glad
 


That disease again.

Halsont och snorigt igen. Att man inte bara går och dör eller? Nu kan man inte träna igen. Tröttsamt som fan. Vad är det för fel på min jäkla kropp. Förr sög den inte till sig varje virus som kom i dess väg, men nu blir den knappt av med dem. Suck.

Ledig idag iallafall. Sitter här och väntar på att broder numero tre ska ringa så vi kan köpa en digitalkamera till mig. Min första någonsin. Det är dags nu.

Sitter och minns lite med, fastnade i gamla härliga bilder. Skitans, vad kul jag har haft genom åren alltså. Saknar mina vänner och önskar verkligen att vi kunde va på samma ställe. Men vi är spridda som granatsplitter, både vad gäller vart vi bor och situationer vi är i.

Livet förändras vart jag än går

Önskar att det gick lättare att samla ihop oss med, men det är knepigare än knepigast när de flesta av oss jobbar inom vården och då självklart jobbar raka motsatsen till varandra. Det suger.

Igår var det lite avfirande av tre "gamlingar" på jobbet. Vi va ute och käkade. Jag insåg att jag trivs himla bra med mina jobbarkompisar, men ändå känner jag att den här sommaren måste bli den sista. Jag måste vidare. Utvecklingen står helt still här. Jag får inte nytta av allt det där jag har inom mig, kämparglöd och livsanda. Det liknar mer och mer livsleda och släckta eldar.

Men vart vill jag? Vart ska jag? Vad vågar jag?

Det finns så mycket att fundera på.

Jag kanske skulle tvätta istället och diska...



I remember those days

Om inte..

Om det inte var för att jag är så sjukt jättetrött och har smällt i mig godis och jordnötter, skulle jag berätta om sms som kom inatt, en rumpa som inte kan skaka av sig känslan och inte har något direkt omdöme och en flicka som är så full av saknad av tider som flytt att hon inte alls är så duktig på att släppa taget om det hon varje vecka upprepar att hon släpper taget om.

Jag skulle även passa på att berätta om T-Boos spännande sms, men jag förstod inte så mycket av dem mer än att nivån på Ön måste va högre än hög.

Men jag är verkligen sjukt jättetrött för inatt blev jag väckt av efterfest och som Nöten påpekade så blev jag inte ens belönt med lite grannsex som plåster på såren. OBS! Jag vill inte ha sex med min granne, han är fortfarande 13 år i min värld, fast han egentligen är 20 eller nåt nu. Men jag är inte redo för pumastämpeln ännu.

Well..det var allt jag ville säga.

Ska fortsätta lyssna på Michael nu och minnas en stund från i somras som va så lyckad i all den sorgliga glansen som var just då..och tokigheterna som jag kunde orsaka bara genom att va lite spontan och vinfylld.



Fall again


Walking down memory lane

Tre år sen som jag erkände att jag va kär i en kompis för en kompis. Hon som såg det långt innan jag själv förstod vad som pågick därinne i lilla hjärtat.

Tre år sen som han höll min hand för första gången och tittade på mig med de där ögonen som fick det att pirra till därinne på ett sånt härligt sätt.

Tre år sen som kyssar som smakade förtrollat lades på mina läppar.

Tre år sen som början på slutet startade.

Maj månad för tre år sen var något helt annat än det är nu.

Varför jag ramlar in på minnenas gata?

Nu är det min T-Boo som är på ön där allt började och ikväll är det Kinky på kåren där vi vandrade hem ihop, inte för första gången, men som något annat än vänner.

Det är svårt att glömma, men ibland är det faktiskt lika svårt att minnas. Det blev inte som det var tänkt. Och nu tänker jag inte lika ofta och lika mycket.

Och jag börjar glömma hur han kändes och allt det som sägs är bara på lek.

Det är tid att gå vidare. Men, det känns lite ensamt så jag tar minnena med mig i en liten ask bara som en påminnelse att det fina egentligen aldrig tar slut, för slutet kan va början på nåt nytt.



Jag tänker aldrig på dig
Bara ikväll


Att va tokig.

Den här dagen satte jag ribban redan kl 9 imorses. En diskussion fördes om mat och "tanterna" sa att när de va små fick de minnsann äta upp maten även om det smakade blä.

Å så sa Hjortfoten att hon minnsann fick leka med kottar när hon va liten och suga på dem om hon var hungrig. Jaa, jag behöver väl knappast säga vad som kom ut ur min mun då.

-Så du snaskade kotte redan då du?

Gapflabb utbröt och så var den ribban satt för resten av dagen.

En riktigt kul dag faktiskt, såna dagar man önskar var lite fler eller mer. Kanske är resterna från helgen som sitter kvar i sinnet. Kanske bara är jag som va lite mer kokt i skit än vanligt. Kanske bara trötthet.

Vet iallafall att jag är trött nu, skönt trött efter träning för några timmar sen. Skönt frusen med. Sådär som man vet att en dusch i värmen skulle göra susen, typiskt att man har kallhyra nu när man inte har nåt annat att värma sig med.

Syrran var lite low on fuel igår, jag hoppas hon bränslar på sig. Är svårt att trösta på håll ibland, men jag antar att det mest handlade om att få av sig lite. Tallin snart. Damn, ser framemot detta så jag dör (nä, överlever).

Och så något som gör ont.

Småtrollen kommer kanske inte finnas kvar i mitt liv. Socialens utredning är helt fucked up. Jag kommer aldrig lita på rättsväsendet om den där bitchen får ensam vårdnad om dem. Då är de borta ur mitt liv.

Jag önskar att hon dör.

Får inte säga såna saker men, mellan henne och småtroll vinner småtroll lätt. Särskilt som småtroll kommer bli bortskämda fruktansvärda sketungar om uppfostran ska ligga hos henne. Fan.



See ya!


So this is May.

Valborg blev fullständigt strålande. Ankom till den trevliga staden tillsammans med grått väder och lite småkyla. Men glad, så in i bängen. Härligt att träffa fina Venus. Hennes Lilleman går inte av för hackor heller, särskilt inte som han är så lång.

Vi spenderade kvällen med vin, diskussioner om huruvida vi skulle till elden eller inte och med att laga mat. Med champinjoner och kräftor i. Jag är inte förtjust i varken det ena eller andra, vilken succeé (hatar det ordet, så svårt att stava)- men det blev hur gott som helst. Iallafall för min hungriga mage. Efter maten blev det mer vin och diskussion om utgång, men då var vi så trötta så vi nöjde oss med mer vin och bilder och gamla kära minnen.

Lördagen va lika fin den. På kvällen gick vi ut, men eftersom vår tremansförfest drog ut på tiden så hann vi bara va ute en halvtimme innan det stängde och de ställen som var öppna till 3 fick man betala inträde på. Ingen hit. Så vi nöjde oss med en halvtimmes vild dans! Sen dansade vi mer när vi kom hem igen.

Härliga, härliga helg. Att komma bort lite gjorde inget alls. Och hemkommen hade jag fått inte bara en, utan två inbjudningar till Spotify. Tack för det! Mycket uppskattat och ska kommas ihåg.

A, B, C.

RSS 2.0