It's just my life and bad luck

Jaa, då har snart ytterligare ett år passerat. Man kan väl säga att det här året på sitt sätt varit mer omtumlande än föregående år, även om det året hade sina törnar. Imorgon är det alltså dags att kasta ut det gamla och bjuda in det nya. Utkastandet är ju då som vanligt tänkt att man ska fira ordentligt, samtidigt som man då ska fira ordentligt att det nya kommer. De får liksom inte va med på samma fest heller, så man vet inte vem av dem som blir bäst firad.

Nivån i snorandet har sjunkit någorlunda, men så är jag mer preparerad med diverse nässpray och tabletter. Har även lyckats få Cocillana-Etyfin utskrivet, vilket givit mig en riktigt god natts sömn.

Mina nyårsaftnar är egentligen en lång rad av besvikelser, i riktigt bra festmått mätt alltså. När 2006 skulle bli 2007, jaa då hade jag nackspärr och hade dagarna innan blivit hårt smiskad känslomässigt, så vår inflyttnings/nyårsfest bestod mest av att jag satt i garderoben och var förbannad / lipig, året därpå ja...då va jag på fest ute i ingenstans med T-Boo vid min sida, blev skitfull, spydde, trodde att jag spydde på henne med tydligen men det gjorde jag iallafall inte, messade Nöten, messade Kombon, ringde Kombon, ringde Nöten och trodde det var Kombons telesvar jag kom fram på och talade in ett meddelande...Vad fick jag aldrig veta. Nöten tyckte det var roligt iallafall. Förra året jobbade Kombon och jag kväll och sen åkte vi hem hit, bjöd in oss på Grannarnas fest (Nöten och Han som inte bör nämnas vid namn), inte heller den bästa kvällen i mitt liv. Nöten var ett äkta skithuvud och betedde sig som en treåring och jag blev sur.

I år hoppas jag att det blir bättre än de tidigare åren, nu är jag ju istället då förkyld och helt inte alls festupplagd ( förutom viljan ) så det är bara att hoppas på att jag mår ännu bättre imorrn. Ska iallafall tillbringa kvällen med T-Boo och middag, spel och vin och några vänner till. Det enda som egentligen saknas då är ju Kombon, men hon finns ju alltid med i tanken. Nöten tänker jag önska gott nytt år på msn innan jag åker härifrån, då ska väl det va ordnat inför kvällen liksom. Jag vet ju hur jag funkar med lite innanför västen.

Jaa, vi får väl se vad nästa år har i sitt sköte. Om man kommer våga ta tag i sitt liv och få till de där små förändringarna som man vill ha.

En förändring som jag önskar mig, det är att jag ska sluta ramla in i fel armar. Jag vill ramla in i rätt armar, armarna som klarar att hålla om mig även när det stormar. Armarna som inte släpper när vardagen träder in.
Jag vill att jag inser att det jag vill ha är det jag förtjänar. Inte som förut att jag förmodligen förtjänar att inte få det jag vill ha..

Våga och vinn så att säga.

Jaa, julen har varit. Jag jobbade mest så jag märkte knappt av den. Hann byta några klappar och äta lite mat. Godiset åts på jobbet. Julaftons kväll kände jag att jag var tvungen att önska Nöten en god jul. Jag gjorde det och upptäckte efter att jag skrivit att han visst tagit bort mig från sin msn, aj aj aj. Jag var inte alls beredd på det, han svarade iallafall på min julhälsning. Jag kände mig jättedum så jag avslutade samtalet rätt fort.

Grät en liten skvätt, men insåg att jag måste respektera hans beslut att ta bort mig likaväl som han måste respektera alla mina beslut.

Ja. Sen kom juldagen och vi struntade i fest. Istället umgicks jag med T-boo, Venusberget och hennes pv kom en kort sväng och kära Skåne var med också. Vi tryckte i oss lite Maxmat och glodde på tv. Jag hann prata av mig en hel del med T-boo. Säger det nog alldeles för sällan till henne, men hon är klok och det är alltid skönt att prata med henne och vi har så kul ihop också. The perfect friend.

Annandagen vaknade jag med en ond hals och allmänt inte bra mående. Tur man är ledig så man kan kurera, dock gör den ondare idag, men det ska la gå över till imorgon hoppas jag.

Iallafall, plötsligt började Nöten att skriva, märkligt tyckte jag eftersom jag fortfarande var borttagen på hans lista. Hursom, vi pratade en stund om lite diverse osvåra grejer. Sen frågade han mig varför jag hade lagt till han igen efter att ha tagit bort honom. ??? Jag fattade ingenting, jag hade ju inte tagit bort honom. Men han sa att han fått ett sånt där personen vill lägga till dig eller nåt sånt...jag frågade om det inte var för att han tagit bort mig kanske. Det hade han inte säger han. Jaa...hursom. Kändes helt okej att prata, och rätt skönt att veta att det inte var så, om det nu är sant, jag vet inte.

Vi är fortfarande väldigt konstiga personer iallafall, ingen av oss är särskilt duktiga på att inte ha kontakt. Det går väl åtminstone an om vi håller oss till att enbart heja någon gång ibland och i dagsljus utan alkohol i blodet. Det är som sagt inte så att jag vill att vi aldrig någonsin igen pratar, jag vill bara att vi ska va utan mina och eventuellt hans känslor först...eftersom de aldrig leder till något mer.

Jaa...så är det som sagt. Nu ska jag fortsätta med min varmdryck och tv-tittande.

God fortsättning mot det nya året om vi inte hörs förr!

Det blev ett omtumlande avslut på en perfekt festkväll med mina älsklingsflickor igår. De där flickorna som jag älskar utan omsvep, de där som gör allt så mycket ljusare i livet.

Det var Bartömning igår. Drinkar dracks, musik lyssnades till, skratt och tjo och tjim. Nya vänner, gamla vänner. Fylla. Och slutligen gråt.

Nöten hördes av igen. Jag hade vågat mig online igen, trodde inte att det var någon fara. Han ville höra om jag var full, vilket egentligen var hans sätt att säga att han ville prata. Vi pratade över msn om vårt avslut och han har nog lite svårt för det, fast han säger att jag nog har rätt i att det är bäst såhär. Jag säger att jag inte vet om jag har rätt, men för tillfället finns det inte någon annan väg att gå.

Tårarna rann och rann. Och sen sa vi godnatt och han har förstått att jag menar allvar, men jag tror inte han riktigt släppt taget. Jag är glad iallafall att jag inte vacklade utan höll mig på banan som jag gått in på. Även om det gör ont så är det här något vi måste gå igenom. Kanske är vi vänner sedan.

Han hoppades iallafall på att vi en dag kan ta det face-to-face. Det vore ju fint, men frågan är om vi fixar det. Frågan är om vi ses igen överhuvudtaget. Det får framtiden utvisa.

Jag har iallafall varit bakis hela dagen och trött så in i norden, snart blir det sängen för mig. Somnade med kombon vid min sida igår, nu är hon hemma i sitt hem-hemma. Själv borde jag väl ta kontakt med mitt hem-hemma också, men orken har inte riktigt funnits där. Det får bli en tisdagsuppgift.

Va underbart det var att få va riktigt dragen med min käraste Got-Stock igår också, man vet att man är vänner när man kan va ifrån varandra riktigt länge men ändå känna sig som hemma när man ses igen.



jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Älskar den låten med Kenta, raspig röst och äkta känsla ska det vara..iallafall just idag.

Idag har jag för första gången sedan i söndags kväll kommit mig ut. Och det var underbart. Kylan bet mig riktigt hårt i kinderna och snön fick det att tindra i mina urvattnade ögon (iallafall så kändes det så, och känslan är väl allt?). Jag tror jag har återhämtat mig rätt väl, sjukdomen är så gott som ur kroppen förutom envist halsont.
Tårar över Nöten har det knappt varit några mer sen i måndags, kanske för att jag varit för trött. Vem vet?

Okej, jag ska inte ljuga och säga att nu är jag hel igen och gud vad bra allt känns! Men, men! Jag känner mig okej och jag vet att jag fortfarande är skör. Skulle jag exempelvis höra från honom nu, då skulle jag antingen börja storgråta i fosterställning igen eller skälla ut honom och sen storgråta i fosterställning igen. Alltså fortsätter jag med min offlineinställning och håller huvudet högt.

This time I let over be over.

Har till och med hämtat julstjärnanx2 i källaren, för även om det inte är mycket att pynta för så är det fint att se dem i fönstret. Jag har faktiskt fått lite julmusik i öronen med och det var väl kanske där det var mest tydligt att jag fortfarande är lite skör. Udda grej att få tårade ögon till.

Imorgon kommer Kombon hem, då får man äntligen prata med en människa ansikte mot ansikte igen. En människa som förstår fullt ut vad man just nu går igenom. Det finns inga vänner som mina vänner, det är jag övertygad om.

So long!

Okej, jag kommer älta Nöten lite till, men jag ger mig själv det. Kanske är det de enda sättet för mig att verkligen gå vidare. Jag har dock satt en tidsfrist på året ut, sen är det över. Enstaka kommentarer är okej, men inget gråtande eller massa blaj över det som varit.

Känner mig redan bättre till mods. Jag har sagt hejdå, han har inte gjort det men okej...han kanske trodde att det räckte att jag gjorde det..men i min mening så avslutar man båda två om man säger hejdå. Jag är väl kanske inte ett avslutat kapitel för honom. Huvudsaken är att han förstår att han är det hos mig.

I söndags grät jag som en tok och igår med, såg ut som en bäver i ansiktet när jag vaknade. Tack och lov hade jag lyckats dra på mig halsont och huvudvärk och diverse för att bli hemma från jobbet. Men är fortfarande sjuk nu, och det stör mig, men bättre att tillfriskna ordentligt. Även om det är sjukt tråkigt här hemma.

Jag är extremt duktig med att hålla mig offline på alla ställen där Nöten finns, och det är likasågott för jag vill inte att han ska få för sig att fråga om jag är okej eller nåt annat dumt som han alltid gjort förr om åren när vi avslutat. Det ger mig bara onödiga tankar om att han kanske bryr sig trotsallt och sen rullar det på, vi ska vara vänner och hela fadderutten. Vänner kan vi va när jag glömt det vi var. Vad det nu var. Han visste ju....men inte jag. 

Jag är glad att jag gjorde det nu iallafall..hur svårt det än kändes och säkert kan komma att kännas igen, ensamma nätter och dagar.

 

Jag har sagt hejdå. Vi har ägnat helgen åt att maila fram och tillbaka på fb och i slutändan var beslutet mitt. Han var ärlig och det är okej. Han kunde gärna fortsätta som förut, för han tjänade ju på det men han ville inte att jag skulle tro att vi fortsatte för hans skull. Alltså fick jag lov att avsluta, för jag kan inte fortsätta längre.

Han visste vad vi hade och vad vi inte hade. Jag hade noll koll.

Det var svårt och det känns fortfarande svårt. Jag går här i min fängelsehåla av minnen, varje cm av den här lägenheten har jag varit med han. Han behöver inte tänka tillbaka eller fundera över något. Grattis.

Ett ok avslut, men man vill ju aldrig avsluta via mail på facebook...men vad har man för val. Han är där och jag är här. Hoppas bara att han verkligen låter mig gå nu.

Det här har vi trots allt gjort fler gånger och det är inte jag som varit den som tagit upp kontakten igen, men nu kommer jag va borta ett tag. Mitt nummer har han nog inte längre, jag är inte online någonstans. Ja..den här gången är det nog verkligen över.

Mina blommor har dött.

Jag tror inte på det uttrycket. Att man glider isär, att man slutar prata för att man har glidit isär. Man glider isär för att man slutar prata, isärglidande är inget som bara händer av sig självt. Man får det att hända, man väljer att låta det ske.

Inatt hade Nöten skrivit till mig på mailen. Han ville säga hej, han visste inte om han borde eller om jag ville det. Därför hade han varit passiv, han bad om ursäkt för att han hörde av sig och för att han inte gjort det. Och det kändes bra. Jag svarade och sa det jag ville....att det känts konstigt eftersom vi inte varit osams eller nåt.

Då kläcker han att vi glidit isär...och jag köper det inte! Jag köper inte att vi bara glidit isär och jag köper inte att han säger att det hade känt ovärdigt att avsluta som osams, det här är för min del ett mycket värre sätt att avsluta på. Avslutar man något, även om det så är ingenting, då säger man fan i mig hejdå och sätter punkt för eländet. Jag blir så trött. Trött på att höra ursäkter om varför vi beter oss som vi gör. Trött på tårar som faller men han inte vet om. Trött på att vara arg och ledsen på samma gång. Trött.

Varför säga hej överhuvudtaget?
Jag fattar inte.

Well you ask me if I'll forget my baby.
I guess I will, someday.
I don't like it but I guess things happen that way.
You ask me if I'll get along.
I guess I will, someway.
I don't like it but I guess things happen that way.


Ja, ikväll är det jag och Johnny ( may he rest in peace) och stora salta tårar. Allt började med allra sista avsnittet av Scrubs..sen har det bara runnit och runnit. Skönt är det i och för sig att gråta. Men jag gråter ju ständigt nu, pausar bara när jag är på jobbet och när jag inte är här. Här där allting började och allt gick snett.

Umgicks med min fina L-snutta i söndags, så skönt att snacka lite skit och va härligt tjejig och fjantig med lite allvar uppblandat. Hon säger att jag är värd så mycket bättre än Nöten, och ja..det håller jag väl med om.

Men. När han är fin, eller var, då var han verkligen super. Var. Märkligt ord att använda. Men enda kontakten sen han åkte är att han gillade min status i fredags natt och nu antar jag att det var ett felklick eller nåt. För till mig säger han ingenting och jag säger ingenting till honom heller. Det är en tystnad mellan oss som gör så fantastiskt ont och jag vill så gärna bryta den, men jag vet inte hur.

Jag vet aldrig hur jag ska göra med känslor. Kanske är det här bästa sättet att gå vidare, även om det känns som att det är värsta tänkbara sätt egentligen, för jag vet inte om det är han eller jag som inte vill ha kontakt.

Jaa...annars saknar jag min kombo som försvann uppåt i landet tillfälligt och jag inser att när det blir mer beständigt kommer det bli några riktigt ensamma månader i den här stora lägenheten innan jag kan flytta. Mamma och pappa har erbjudit sig att ordna så jag kan flytta tidigare, men det är inte den hjälpen jag behöver riktigt. Min sömn är crappy som den är, flyttar jag tidigare så kommer jag få gå upp mycket tidigare för att ta mig till jobbet. Det är inte okej just nu. Jag får lösa bil på något sätt innan det kan ske.



At my door the leaves are falling
A cold wild wind has come
Sweethearts walk by together
And I still miss someone



I know it'll get better someday another way, I just can't wait.

Jag börjar mer och mer inse att det sista jag hörde från honom var att han skulle utomlands. Jag börjar mer och mer förstå att han inte vill höras mer. Jag börjar mer och mer förstå att det är lika bra.

Men jag kan inte förstå att det fortsätter att göra så ont.

För ett år sen ungefär fick jag höra en grej som gjorde ont som tusan och vi sa upp kontakten....nu önskar jag att jag aldrig låtit han komma in igen.

Fan fan fan..

Det händer inget nu. Jag går i samma fotspår jag alltid har gått och vad hjälper det om jag går baklänges? Det är ändå mina fotspår.

Önskar att något hände, önskar att jag orkade få något att hända.

Men jag orkar inte. Inte idag iallafall.

Solen skiner utanför fönstret iallafall och kanske kommer det ett vackert snötäcke på marken, det kanske vore nåt att ha. Vad vet jag?

Oinspirerad och ledsen är mina adjektiv idag.

Han har tappat sin mobil, med alla nummer på. Vill man telefonera med honom får man skicka numret på Facebook står det för två dagar sen.

Jag har inte gjort det. För jag har inte sett det, eller jo det har jag ju...men bara för att jag gick in på hans sida. Ergo- det har jag inte gjort- fast jag har det. Detta är det enda jag vet om hans resa. Han har inte pipt till på msn eller Facebook i övrigt och jag har inte haft anledning heller. Det är hans tur.

I övrigt så var det en rolig lördag med mycket drinkar, dans och ett erövrande av T-Boos säng...mest för att hon sov någon annanstans och då tog vi hennes säng! Yey! Och det gläder mig att jag kan skratta åt en bild av henne med en grillad kyckling på huvudet. Något hon naturligtvis inte haft eller har, men om hon vill så kan hon ha det.

Hoppas viljan finns där och hoppas någon fotograferar.


This is all of me.

För ikväll.