It's just my life and bad luck

Gumman.

Det är faktiskt något jag gillar att bli kallad. Inte som i lilla gumman nu får du ta och lyssna, utan inslängt i en mening helt omedvetet..eller medvetet...från den där Nöten. Det liksom spritter lite i kroppen på mig och jag tänker att jaa, jag är allt din gumma, tänk om jag vågade säga att han var min gubbe..

Nu tänker säkert en del: Ah, fan..hon har ramlat dit igen. Skit och pannkaka vem ska plocka spillrorna den här gången då?

Men faktum är..jag var aldrig särskilt långt borta, och jag tror faktiskt ingenting om någonting mellan oss. Det var bara en skön känsla att läsa just det ordet från just honom igen. Det var liksom längesen. Sådär så man hade glömt känslan av hur ett litet ord som inte betyder alls något kan ge lite sockerdricka i venerna.

Det betyder ingenting men det ger mig glädje

Idag träffade jag Syrran (kan ju inte kalla henne Kombon längre liksom för vi bor inte alls ihop längre) en jättekort stund. Men den stunden betydde massor, jag kommer sakna så att kunna springa på henne hursomhelst närsomhelst. Jag springer inte på någon här i den här lägenheten.

Det är bara jag och mina tankar och drömmar.


Well, att drömma går inte av för hackor det heller...vore liksom fint om man kunde låta drömmen slå in någon gång också. Men vem vet.

Plötsligt händer det...

Först och främst: skönt att missförståndet i helgen är uppklarat. Jag blir så konstig när jag är ledsen. Och det är helt ovärt att sörja när något fint måste lösas upp. För komboskapet med hon som blev min syster, de tillhör det finaste jag kommer ha att minnas här i livet.

Syrran och Frugan (T-Boo),  de är mitt livs kärlekar det.

Ja, livet här i Byn. Det artar sig sakta men säkert. Pappa och jag har byggt möbler och haft oss, mamma har vart här och hjälpt till med det hon är bäst på- typ städning och plock. Vilken tur att man har så fina föräldrar va? Inte alla som skulle få den stöttningen jag får, samtidigt som de tar hand om mina brorsbarn och till viss del också min storebror. Love them.

Igår när sängen var färdigbyggd frågade Nöten hur den var. Den är underbar min säng, men den skulle va mer komplett om jag fick inviga den ordentligt.

Svettiga kroppar i vild brottning. Det vore att inviga. Vem vet, kanske får med någon till byn nån ödslig natt...eller så slutar jag och den kära Nöten att prata om att vi borde ses och kanske faktiskt gjorde det.

För ärligt. När om någon tid vore bättre än nu att värma varandras frusna kroppar?

Men..
Jag får fortsätta se det som en fin dröm.

Apropå drömmar, det är dags att sluta ögonlocken för en ny spännande morgondag.


I'll be dreaming my dreams

Jag har lämnat mitt hem i Ingenstans och ska packa upp mitt liv här i byn. Hela dagen har vi hållt på.

I mitt bröst sitter en stor jätteklumpig sten och gör ont. Den lilla klumpen som började växa igår har växt sig större. Det känns så fel att man lämnar något som varit så fint och så underbart på det här sättet.

Ett kort hejdå och inget mer.

Det blev fel någonstans, men jag vet inte vart. Det svider på kinden och tårarna jag svalt hela dagen faller med jämna mellanrum nu. Min hjärna säger saker till mig som jag inte vill tro, men tänk om det är så?

Jag blev ersatt av han?

Förlåt att jag är dum. Men jag vet faktiskt inte.


En era har gått i graven, men jag hoppas att det finns många minnen kvar att skapa.



Just in case: I love you and you will always be my favourite sister ♥

Packar ner mitt liv här i Ingenstans, det är ensamt och kallt. Mitt huvud gör ont och mina ögon fäller vatten av nåt slag. 

Det är min sista kväll här.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men...


Anyday now, I'll be all alone


Besviken är väl ordet jag söker. Laddat ord, men det gör faktiskt ont.

Men, det är tur man har sällskap av Joel Alme iallafall. Han har en väldigt fin röst. Tror jag börjar bli lite kär i honom, han har dessutom väldigt bra musiksmak (kvällens musikredaktör i P3)


Ja, adjö. Nästa gång jag skriver, skriver jag från Byn. Byn där jag började livet som mig, Byn där jag ska hitta en väg vidare till något stort.

Tills dess: Lev väl och älska mycket!

Jag drömmer jättemycket nu. Om allt. Om Kombon som gör konstiga saker, om Nöten som gör konstiga saker, om mig som gör konstiga saker och ja...allt precis allt drömmer jag just nu. Och en del huvudvärk går jag runt med. Är det inte ryggen så är det huvudet som ska kännas.

Idag är det lite bättre iallafall.

Massor med packande att ta itu med också, har fått ner ganska så mycket men det finns ju hur mycket mer att packa ner. Egentligen borde jag titta igenom mina papper också, men det är ju bara för tråkigt.

Pratade med Nöten förut idag. Oh, vad jag önskar att jag blev rik nu. Hade löst så många av våra idéer. Vi är så duktiga på det där med idéer. Grytan puttrar och håller sig kokande liksom. Det vore inte dumt att ha kortare avstånd ibland, men samtidigt vore det väl inte dumt att sluta fresta heller. Men som sagt tidigare, så länge man mår bra..

Just ja..jag får ta en dag att skriva lite om Idiotens förehavanden i helgen som gick. Den människan är jag glad att jag spolade ut ur mitt liv, what a psychopat! Usch, tacka vet jag konstiga människor som vet om det. Han tror ju att han är gud. Uäck!

Nej, det är snart dags för jobb igen. Detta är sista torsdagen här. Vad konstigt det känns.


I need stardust to make my dreams come true

Idag är det alla hjärtans dag. Jaha? Jag tänker inte gråta över spilld mjölk eller något sådant, turligt nog jobbar jag ikväll så jag behöver liksom inte va hemma och tänka att jag är så ensam och lyssna på smäktande kärleksballader och fundera på om man ska säga nåt till den där Nöten eller bara anta att han är på en dejt och blir lycklig och gifter sig i veckan som kommer.

Jag behöver inte göra det. Det tackar vi för. Men jag önskar att idag hade varit i ett annat läge, om några år eller så. Ingen dag är som den här dagen på att kleta in i facet på en att man är ensamstående. Kvittar hur mycket kontakt man än kan tänkas ha med människor, eller ens om Nöten hördes av. Jag skulle fortfarande va ensam.

Lonely hearts day borde det heta egentligen.

Men ikväll på jobbet ska jag tänka på vännerna jag har, familjen och det som gör livet till livet. Orka vara bitter mer än de meningar jag redan skrivit av mig.

Kärlek och lycka är välförtjänt av de som har den antar jag, hoppas folk tar vara på den varje dag bara och inte en dag som denna. Det är ju egentligen bara ett jippo att tjäna pengar på.

Nej, en dusch ska jag ta mig och sen ska jag äta frukost- helt kärlekslöst men med glädje.

Puss!

Jag behöver vår nu, vintern har varit så evighetslång och kall...så kall! Men viss värme har jag känt i all den här kylan. Jag är glad att kontakter som bryts ses över och öppnas upp ibland, det gör mig glad att man inte är ensam.

Igår var jag hos frisören, hon tog kort på mitt hår och bloggade om det sen. Det gjorde att jag känner mig ännu finare än vad jag förmodligen är. Sedan träffade vi fina Tease och pratade om livet och det som händer just nu. Gick på stan och hittade fina vårgrejer, därför behöver jag vår nu. Det ska inte behöva hänga inne i en garderob liksom, det är ju hemskt. Igår hann vi även träffa lille Lintotten, han har blivit stora killen och kan gå nu. Tease är en sån fin och stolt mamma. En stark kvinna. Även starka kvinnor behöver få ge utlopp för sina känslor. Tänk på det!

Nu är det dags för helgjobb igen, min rygg försöker ta livet av mig men jag försöker hindra den på de sätt jag kan. Liniment och värktabletter. Har någon hård knölaktig grej nere vid svanken som Kombon upptäckte när hon smorde mig igår, på ett helt osexuellt sätt, men hade någon sett det så hade garanterat frågetecken uppstått. Blir lite pinsamt ikväll när jag får be en jobbarkompis göra det. But I have to, det gör så ont.

Nöten och jag pratade om min gamla säng igår, den som jag tänker ge bort för att ge plats åt en ny. Han känner sig väldigt ledsen över detta, han tycker att den har gjort så mycket bra. Det har han ju iallafall helt rätt i. Vi får väl se vad som händer med min kära säng i framtiden, brasved kommer den inte bli iallafall.

Ge mig vår nu, snälla!

Jag är så trött.

Veckan har varit ansträngande på helt nya sätt. Det gör mycket den där kvarten längre på kvällen och rasten vi inte bett om att ha på kvällen.

Idag har Kombon packat in sina flyttlådor i en stor lastbil och åkt uppåt. Hon kommer tillbaka imorgon igen, men hennes saker är borta. Kvar är mina som väntar på att läggas i lådor. En del har hamnat där, men långtifrån allt.

Det är så mycket minnen här.

I torsdags fick vi en spricka i taket, i hjärtat finns en mängd med sprickor. Sprickor som uppstått precis just här, på grund av överbelastning. Men det finns starka lim som får en att komma över det mesta. Det känns fint att det är så vackert att se tillbaka nu. Det hamnar i ett helt nytt ljus när man tänker tillbaka.

Men sorgligt är det. Och märkligt.

Min lägenhet som jag snart ska flytta till försöker jag planera i mitt huvud. Det kommer väl bli kaos till slut ändå. Men kanske något mer organiserat kaos. Jag vet inte ens hur länge man blir kvar där, men kanske behöver jag den tiden där för att finna vart jag egentligen vill ta vägen?

Jag vill så gärna bort men jag vill ändå hem.

Jag önskar att hemma kunde få vara där det har varit så många år nu, men livet går vidare- man måste ju bli vuxen större någon gång.

I år blir jag 25. Kan inte fatta det. Jag känner mig som en 14åring med hjärtat i brand och tvivelaktiga motiv. Men jag gillar den jag är, och jag gillar att tro att det kan funka ibland att bara följa hjärtat. Det man mår bra av, det mår man bra av tills man mår dåligt igen. Än så länge mår jag bra. 



Ta mig till kärlek, ta mig till dans
Ge mig nåt som tar mig någonstans

Jag tror att det har blivit ett hål i bortahållandet. Det har återigen visat sig att det är lätt att tro att det skulle bli rätt om man höll sig borta. Men det har känts fel, så fel.

Och nu.

Nu känns det rätt, så rätt.

Fast jag vet att det är fel. Hur funkar det?

Vi har aldrig varit bra på att hålla oss borta från varandra, skrev han häromdagen. Jag kunde bara hålla med, det är det vi två är sämst på om något. Och varför ska man hålla sig borta om det finns något man gillar och njuter av? Och bortahållandet orsakar motsatsen?

Hittar vi på ursäkter för att få stanna kvar?
Ja, förmodligen. Men det finns ju skäl till att vi sysslar med det.

Det får bli som det blir, jag vet vad jag gör. Och jag vet att jag inte borde. Men jag trivs i hans ögon och jag saknar hans värme. Jag blir tokig på hans sätt ibland, men jag kan släppa det med. För det är fint att veta att även om det är fel så kan det få kännas rätt.