It's just my life and bad luck

Fredagkväll på jobbhelg. Jobbar inte förrän imorrn kväll igen. Kombon är och jobbar, hon frågade tidigare idag om jag inte skulle ha vägen förbi jobbet. Nej, det var inte tanken.

Jag tror jag ändrade mig nu. Klart jag ska hämta henne. Jag kan inte rädda världen men jag kan rädda Kombon för en kall vandring ner mot ett tåg som kanske tar alldeles för lång tid att komma.

Trots allt åkte hon på en gräsklippare för att rädda mig från ett monster. Det var visserligen en dröm och monstret var Nöten. Men iallafall. Kan jag rädda henne tillbaks så gör jag det.

Japp, idag tror jag att jag vill vara snäll.


I would even buy him milk if he was here...

I fredags hade vi en fruktansvärd dag på jobbet. En patient var bara för mycket en gång för mycket. Hursomhelst blev den patienten utskriven eftersom det inte gick att konvertera honom till tvångsvård, enligt doktorerna..Vilket övergick mitt förstånd, då jag anser att något riktigt illa kunde ha skett. Vi trodde ju iallafall när vi gick hem att det skulle bli en lugn kväll för de som gick på kvällspasset.

Inte då.

Hursom. Nu är vi trötta på att vara slagpåsar, vi vill också få flytta på en patient om den gör något som skadar personal. Får vi det? Nej, då flyttar vi på personalen som blir skadad istället. Det är helt sjukt. Får vi högre lön för att vi tar emot patienter från andra avdelningar där de inte kan hanteras? Nej. Vi får inget. Vi får bara skit.

Det känns inte som att någon hör vad vi säger heller.

Har varit superskönt att va ledig i två dagar nu, men nu blir det helgjobb igen. Kommer vi va full styrka eller får vi som vanligt gå kort? Det är oacceptabelt men ändå händer det jämt. Finns inte folk att ta in, det kanske inte behövs. Kanske. Vi är en akutavdelning, det behövs. Punkt.

Jag hoppas att min medarbetare fixar att komma tillbaka till vår avdelning, känns så onödigt att bli av med en till på grund av våldsamt beteende hos patienter. Sätts det in extravak på grund av risk för våld så tycker jag att man sätter in tvåpersonsvak med en gång. Nu hade personen tur, det hade kunnat gå mycket värre.

Mycket värre.

Jag är inte särskilt rädd av mig, jag vet om riskerna med jobbet. Men samtidigt, såhär nära har ingen av oss varit sen jag började. Det får en att tänka till. Jag önskar dock att ledningen tänkte till också. Det kanske inte är optimalt med 16 patienter på en vårdavdelning med akut sjuka om man inte dessutom ökar personalstyrkan.

Men det är som att släppa en fis i rymden- ingen hör vad vi säger.

Tidningen nästa?

I fredags packade jag och min vän L-snuttan in oss i bilen och hälsade på vår fina Grapen. Vi hade en underbar kväll med vin, varma mackor och massor med godis. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Det är underbart att man har såna vänner. Vänner som man träffar alldeles för sällan, men när man väl träffas är det som om ingen tid alls har gått emellan. Jag har så många fina vänner. Utan dem vore jag så lite.

Det är när man tänker på vännerna man har som man ser sig själv, jag är bra. Jag är bra, för mina vänner är bra, bättre, bäst!

Det har varit mycket minnen nu.

Nöten och jag har ramlat in i nåt sorts minnesfack. Vi pratar dock inte bara gamla minnen, utan skapande av nya. Harmlöst men livsfarligt samtidigt. Att det ska va så svårt för oss att låta bli? Problemet ligger väl i viljan kanske. Jag vill inte låta bli, han vill inte låta bli.

Vi får väl se vad som händer.

I helgen har jag även hunnit titta på tre filmer med finaste Kombon. Vi har även lyckats gå ut och gå med en stor liten björn. Söt var han. Kombon är också söt, det kommer va konstigt sen om en månad och lite till när vi inte ligger i varsin soffa och är söta. Men, det är en senare fråga.

Här och nu är jag ändå rätt tillfreds med livet om än något förvirrad. Men förvirringen är ju ingen annans fel än mitt...och möjligen Nötens också.

Nej...nu är det dags för iordningsställande av hår och ansikte, sen blir det patienter och arbetsledande verksamhet. Fina timmar hoppas jag.

Bara jag kan sluta tänka på hans händer någon gång...

Jag har ett drogproblem, jag är beroende av den där kicken det ger att prata med honom. Se hur långt från det första oskyldiga ordet vi kommer.

I flera dagar har jag gått runt och undrat om jag gjorde rätt som satte punkt, speciellt som punkten hela tiden verkar flytta på sig.

Våra världar är så långt ifrån varann just nu, och vi saknar den värld vi delade.

Ingen av oss vill glömma den andre, det skulle innebära att säga upp all kontakt och radera varandra från varandras liv helt. Något jag aldrig skulle kunna, även om jag vet att det vore det som skulle krävas för att lätt gå vidare. Men ska det va så lätt då? Om man tyckt om en person och fortfarande gör det, då kan man väl helt sonika inte välja den lätta vägen bara för att?

Han vill inte göra det heller. Han säger att bortglömd är det sista jag blir. Han saknar tiden både här i Ingenstans och tiden vi haft efteråt med mysiga msn-chattar, sms och telefonsamtal- och vår oförglömliga hotellnatt.

Om det är nåt som skulle vara svårt att glömma så är det väl den tiden där, hela grejen var ju bara så tokig. Jag önskar att jag någon gång hade ett ärende upp dit igen, så vi kunde ses och prata ut ordentligt.

Krama ur det vi behöver få ur oss, vara på det sättet som vi minns oss bäst. Så som vi alltid var. Vi matchade varandra så perfekt, varför tog vi inte till vara på det? Varför lät vi en massa trassel alltid vara i vägen?


Hej, jag heter P och jag har ett beroende.


Tror visst jag kommer älta lite igen....

Varför måste vi prata om saknad, och när vi slutat tala om saknad så talar vi om det som gör att man saknar. Varför? Det tar ingen någonstans, det gör det bara svårt.

Jag blev gammal under våra år. Min ungdom försvann i en dimma av lycka, fylla, tårar och bakfylla.

Ja, jag kanske stal din dödliga charm, men du stal min ungdoms vår och krossade mitt unga hjärta.

Kvar finns ihoplimmade spillror och en gammal flicka som tror det är lätt att glömma och gå vidare, fast hon vet bättre.

Hon vet så mycket bättre.

Ett litet ord med så mycket betydelse. Jag felsmsade i lördagsnatt, turligt nog använde jag namn på personen som skulle ha det. Betydelsen hade kunnat bli fruktansvärd annars. Det var Nöten som fick meddelandet nämligen.

Och morgonen efter fick jag: Jaha?
Jag rullade över på sidan och somnade om...det där fick tas om hand när klockan blivit senare på dagen. Kombon och jag festade som aldrig förr i lördags natt. Jag tog och fyllde min kastrull, jag var underbar och älskad av alla.

Det var kul.

Mitt svar på smset?

Jag var full som en kastrull igår. Skickade till fel person. Sorry.

Mer var det inte. Men ack så märkligt.

Annars?

Tja, Idioten har börjat kommentera något grymt mycket på mina statusar och bilder och allt. Mycket irriterande då Idioten är en fullständig idiot. Jag vill inte gärna att någon börjar tro att han skulle va en del i mitt liv. Det vore....Urk!

Kombon är här, jag har semester och börjar inte jobba förrän på lördag igen. Imorgon ska jag hämta min bil.

Livet är inte så värst komplicerat just nu. Men jag är lite strulig i huvudet. Jag messade ju med Spader i helgen också...och nu verkar vi inte höras...Jag vet inte hur jag ska tolka detta, men jag kan tänka mig hur han tolkat mig. Vilket egentligen inte gör något, men ändå.

Ja..undrar om man gör såhär mot sig själv undermedvetet, för att ingen annan ska få chans att göra det medvetet?

Ja..nu är det nya året här. Det har gått tre dagar redan. Men det är många dagar kvar på detta nyss utnämnda Möjligheternas År. Övergången var smooth, inga större uppvisningar i vare sig fylla eller känslomässig inkompetens. I varje fall inte från mitt håll. Det får man va nöjd med.

Igår ville saknaden ut, men den hade ingenstans att komma ut. Det fanns inga tårar att gråta och det kändes inget speciellt, det var bara så märkligt. Den knackade och bankade, skrek och gapade, men ut kom den inte. Den får nog vänja sig kanske, eller så kommer den ut vid tillfällen som idag.

Idag skrev Nöten.

Vi pratade om förkylningar, nyår och tristess. Vi pratade om att vi båda haft näsblod, han skrev att vi kanske har samma sjukdom....Och ja..jag skrev att ja det kanske vi har, vi är ju båda lika konstiga. Sen pratade vi egentligen om allt annat än det jag ibland känner för att säga rakt ut.

Varför blev det såhär? Jag saknar dig..Verkligen! Vad vill du med mitt liv!? Gör vi rätt?

Men jag skrev inget av det. Och det känns lika okej för det.

Och någonstans mitt i allting...känns det lite tomt.
Är det såhär det känns att sakna nåt som kunde vart nåt men inte alls blev det som det kunde ha blivit?

Sen var jag tvungen att handla, och jag blev ombedd att överleva kylan för han ville inte läsa om en död P imorgon och jag lovade att han aldrig kommer behöva se mig, ligga död på vägen...