It's just my life and bad luck

Jag kanske inte har varit ärlig. Jag kanske har gråtit mig till sömns fler nätter än jag vill erkänna. Jag kanske har önskat att jag skulle känna något annat än saknad efter, arg på, ledsen för och så vidare över den där Nöten.

Men när jag väl känner något annat än de där jävla känslorna som jag förknippat med den där jävla Nöten, då önskar jag verkligen att mina kanske bästa vänner inte kukade ur över att jag inte befinner mig där de vill när de bestämt utan att meddela det i tid.

För saken är den att har jag kommit överrens om något med någon då är det sällan som jag inte är den som dyker upp. Så var snäll och pissa inte på mig för att jag för första gången på ett helt jävla år känner mig intresserad av någon annan, eller för den delen ens för första gången känner något mer än saknad över det som sedan länge är förbi och aldrig i helvete någonsin kommer åter.

Eller ens känner ett pirr på ett ställe där pirret sedan länge vägrat dyka upp vad jag än har gjort...

Förlåt att jag känner överhuvudtaget när jag inte ens bett om någon jävla förståelse eller ens en jävla skjuts till avgrunden.

Förlåt.

Kommer aldrig hända igen.


There's so many words and I cant get them out

and would easily break my heart..

Ja, hur ska jag nu berätta det här?

När jag gick och lade mig igår tänkte jag att; kanske har jag fel, kanske hör jag aldrig något igen. Så var det med det. Ingen ledsenhet över det, bara ett konstaterande liksom. Det är över nu, men jag kommer ihåg...osv..

Sen vaknade jag efter två, av mig själv ska tilläggas, och när jag ska kolla klockan på mobilen kommer det ett meddelande. Nöten.

Hej....

Min nya vana trogen så svarar jag naturligtvis inte, det är ju natt. Då ska P sova inget annat.

På morgonen får jag ett nytt sms efter 5 på morgonen, ett sms som berättar att Nöten ringt, alltså ringde han efter smset men kom aldrig fram. Dålig täckning kan ibland va en räddning sena lördagsnätter..för jag vet ju att om vi pratat att det kommer bara leda till nåt ont.

Dock.
Jag är nyfiken, jag kommer alltid vara det. Och ack vad lätt det är att på morgonen slänga iväg ett sms för att få veta om han ville något när han hade ringt.

Summa summarum, ja klart han ville något, men nej han kunde inte tala om vad såklart...däremot trodde han att han kanske ville berätta att han skaffat skägg.

SKÄGG!?

Jag var cool naturligtvis, skrev inget om att jag inte gillar skägg eller kommenterade det mer än att det kan ju va bra att veta om man skulle råka på han någon gång i framtiden.

Och där slutar det.

Men det kliar i fingrarna, jag vill så gärna klia på alla småsår med skorpor på...veta...känna...minnas...

But curiosity did kill the cat and my heart will surely break again...

Så låt bli nu, okej...låt bli. Kan jag lova mig det?


I can try?

Jag tänker på det här med att gå vidare. Lämna saker bakom sig. Eller personer snarare.

Jag är inte så bra på det, jag är inte så bra på att lämna något bakom mig. För mig är det lika svårt att överge som det är att bli övergiven. Fast vissa personer och saker är förstås lättare än andra att släppa, det handlar väl om hur djupt under skinnet de har gått kanske.

Iallafall. Jag hade en mening med det här från början, men nu vet jag inte riktigt om jag lyckas få ner den tanken. Mina tankar är så många nu så jag får liksom bara tag i dem en kort stund innan de ersätts av helt andra tankar.

Jag är iallafall glad över att jag lyckades tänka klart en kort stund där i lördags natt, för om man ska ersätta något med något annat då ska man se till att man gör det med något man vill ersätta det med..

Annars blir det liksom bara bakslag av det.


Så tror iallafall jag.

Men det är ju jag det.



Ligger på sängen och tänker: tänk på mig

Igår var jag sådär fantastisk och underbar igen. Så där som bara jag kan vara när lite för mycket vin och drinkar åkt nerför strupen under en hel kväll.

Iallafall så träffade jag på en typ i garderoben, när vi skulle ta ut kläderna för vi var trötta och hungriga. Jag började prata med den här typen, de var en pojke närmare bestämt. En pojke me långt hår och jaa...jag minns inte så mycket mer.

Hursomhaver.

Pojken och jag pussades lite och pratade mer, och plötsligt så gick jag och pojken på stan. Och sen var vi på ett hotellrum och då jag var på toa däckade pojken.

Då gick jag. För jag ville ju faktiskt aldrig vara där från början.

Men det hemska i kråksången som gör att jag plågats med svår ångest idag, han såg död ut när jag gick. Alltså glasartad blick och överläppen hade liksom åkt upp- det såg groteskt ut.

Jag var alltså så söt att ja om han inte dog så iallafall däckade han av min söthet.

Möjligen var han kanske diabetiker?

Jaa, nää bara att hoppas att han inte var död. Och hoppas att han inte fick mitt nummer. Jag var inte direkt spikrak igår så jag minns inte...

Men historien slutar ju inte där heller...jag messade ju ett hej också till...
Nöten.
T-Boo fick mig att inte skicka en hel novell om varför det var hans fel allt som hände igår...och ja...det var ju en himla tur. Nu kan jag ju skylla på att jag inte vet att jag skickat, för det visste jag inte imorses.

Men lär nog inte höra nåt iaf...

Sen ringde jag till syrran ock, förklarade tydligen på hennes mobilsvar att jag nog hade mördat!

Jag är en sån dramaqueen.

Jaa, det var min lördagskväll och natt de!


Aint it kinda sweet?

är att se din blick så sårad, när alla löften klingar falskt


Ännu en dag där jag inte fick så mycket gjort efter jobbet. Gick en utbildning idag, ska gå imorgon igen. Den handlar om ICF och än så länge förstår jag inte riktigt vad det ska röra mitt jobb. Det de talade mest om kopplades till sjukskrivning, och jag är inte ansvarig för sjukskrivningar- men min lilla inre röst säger att det kanske är så att vi ska bli det också...Snart behövs det inte några läkare tror jag. Sjuksköterskorna gör ju ändå det mesta jobbet liksom.

Doktorn är ju mer som en apotekare.

Nää, nu överdrev jag men...jallafall.

Jag ville egentligen skriva nåt vettigt, men jag tappade orden. Känns som att jag har orden därinne, men så fort jag ska till att skriva gömmer de sig. Det stör mig. Det stör mig nåt enormt.

Men, imorgon är ju en annan dag iallafall.


Visst känns det fint att va vid liv, en dag till

bara du gav dig av


Det där med att få saker gjorda. Inte min grej den här veckan heller. Vet inte vad det tagit åt mig, hösten som tagit orken kanske. Men det har ju vart så fina höstdagar, det borde inte vara så. Jag borde gå långpromenader och vara någorlunda pigg. Det är jag inte.

Idag var det rättegång. Brorsans vårdnadstvist börjar gå mot sitt slut. Brorsan hade många vittnen på sin sida, exmaran hade ett, som ljög. Oddsen bör ju vara på hans sida. Dock kan man inte lita på det svenska rättsväsendet.

Tänk på att bädda sängen.

Nää, apropå sängen. Jag har ju lyckats ta mig dit, dags att stänga igen de naiva små blå ögonen. Låta sömnen svepa in, vet inte hur jag ska kunna somna dock. Sov ju flera timmar på soffan igen.


Jag önskar...


Jag vill bara hitta lite happy feeling igen, det är så tråkigt att ramla in i det här negativa tankehjulet- nej jag är inte där hela tiden, men jämfört med hur jag en gång var så....äsch, jag vet inte. Jag är väl bara sån nu igen.


Jag är väl bara sån..

Drömmer om det där brevet igen. Det jag skrivit så många gånger i mitt huvud men aldrig satt på pränt på riktigt. Avslutande.

Jag tror jag behöver skriva ett brev för att avsluta för mig själv. I slutänden behöver jag kanske inte ens skicka det, men skriva ner vad jag vill få sagt och ha det framför mig; ja det kanske kan vara bra.

Mina drömmar kanske kan ta sig en annan vändning då åtminstone.

Vi får se...

Helgen har vart en riktig käftsmäll med roligt! Töserna som man kan likna vid Piff och Puff är riktiga små skrattbomber. L-Snuttan verkade nöjd med sin present och Grapen förväxlade mitt bröst med en fluga.

Lite dåligt av oss att det inte blev massor med fest efter lördagskvällens show, men man börjar ju bli på ålderns höst. Ladies Night var riktigt kul faktiskt. Kanske något föråldrat av en att sitta och skrika över grabbar som showar, men hey man är väl kvinna med hormoner?
Skönt att veta att man fortfarande kan reagera över snygga karlar...

Annars igår tyckte jag visst att det var läge att falla platt pannkaka mitt på stan; kom undan med lite skrapsår och massor med skam. Petade en kvinna i baken när jag föll. Som tur va slapp jag ju slå mig illa iallafall.

Well, nu är det snart ny vecka. Börjar med en ledig måndag och det gör inte ont alls faktiskt. Då ska jag ta tag i tvätt och städ av hela lägenheten, ska dessutom tvinga mig ut på en promenad och ringa lite om Norge.

Planer, planer.

Varje morgon som jag inte jobbar försöker jag komma upp före nio, varje morgon misslyckas jag med det kapitalt. Oftast kommer jag upp före tio.

Hatar att jag inte kan komma igång med promenader, spring igen. Hade ju en så himla bra rutin.

Nu bara; NJÄÄÄÄÄ!

Well..kanske lyckas med det igen.

Inte bara det jag inte kommer igång med.

Städa vore ju också en grej som vore bra. Får göra det imorgon efter jobbet.

Helgen är jag ju bortrest iallafall. Kul som fasen ska det bli!

Längtar!