It's just my life and bad luck

Jaa. Jag försöker verkligen att inte bry mig. Häromdagen insåg jag att det är över ett år sen nu som han drog utan ett hejdå och det är över tre år sen som vi sa att det inte skulle va vi...mer han än jag.

Och nu?

Well...det enda jag vet är att på söndag fyller han år. Jag skriver kanske mitt sista sms och plockar bort nummer och gamla sms. Min förra mobil dog kanske med ett syfte..

Jag blir bara så....less. Varför måste det alltid gå såhär emellan oss? Varför ska han alltid slänga ur sig saker som han sedan uppenbarligen inte menar för då skulle han väl ändå inte helt plötsligt sluta existera? Eller? 

Fega jävel som inte kan säga att han inte vill veta av mig längre. Jag är värd det åtminstone. Fan ta honom...hårt och brutalt. 

Nää...han är nog bara dum helt enkelt. Det blir väl så om man går runt med huvudet i röven för länge...

Nä...jag är inte bitter.


Life goes on, but I'm scared..