Wedding bells

Jag var på bröllop igår.

Redan när brudparet skred nerför altargången så försökte mina tårar ta sig ut bakom ögonlocken. Och nej, inte för att jag var ledsen för min egen skull utan för att jag varit med under hela deras tid.

Brudparet var min egen lille storebror och hans fina fina brud.

Jag kan ärligt säga att den enda anledningen till att jag inte helt slutat tro på kärlek är de två, vilket jag också sa i mitt tal på festen sedan. Ett tal som till min förvåning uppskattades av fler än brudparet.

Kanske har jag trots allt en viss gåva?

Gårdagen var iallafall väldigt vacker och jag har aldrig känt en sån ömhet och stolthet för två människor förut och deras lilla flicka, min brorsdotter- så söt hon var, tre år och skötte sitt brudnäbbsjobb så bra.

Jaa, kärleken är stor, en dag kan jag också hitta den...


My time will come

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0