Och du kommer aldrig behöva se mig, ligga död på vägen...
Ja..nu är det nya året här. Det har gått tre dagar redan. Men det är många dagar kvar på detta nyss utnämnda Möjligheternas År. Övergången var smooth, inga större uppvisningar i vare sig fylla eller känslomässig inkompetens. I varje fall inte från mitt håll. Det får man va nöjd med.
Igår ville saknaden ut, men den hade ingenstans att komma ut. Det fanns inga tårar att gråta och det kändes inget speciellt, det var bara så märkligt. Den knackade och bankade, skrek och gapade, men ut kom den inte. Den får nog vänja sig kanske, eller så kommer den ut vid tillfällen som idag.
Idag skrev Nöten.
Vi pratade om förkylningar, nyår och tristess. Vi pratade om att vi båda haft näsblod, han skrev att vi kanske har samma sjukdom....Och ja..jag skrev att ja det kanske vi har, vi är ju båda lika konstiga. Sen pratade vi egentligen om allt annat än det jag ibland känner för att säga rakt ut.
Varför blev det såhär? Jag saknar dig..Verkligen! Vad vill du med mitt liv!? Gör vi rätt?
Men jag skrev inget av det. Och det känns lika okej för det.
Och någonstans mitt i allting...känns det lite tomt.
Är det såhär det känns att sakna nåt som kunde vart nåt men inte alls blev det som det kunde ha blivit?
Sen var jag tvungen att handla, och jag blev ombedd att överleva kylan för han ville inte läsa om en död P imorgon och jag lovade att han aldrig kommer behöva se mig, ligga död på vägen...
Igår ville saknaden ut, men den hade ingenstans att komma ut. Det fanns inga tårar att gråta och det kändes inget speciellt, det var bara så märkligt. Den knackade och bankade, skrek och gapade, men ut kom den inte. Den får nog vänja sig kanske, eller så kommer den ut vid tillfällen som idag.
Idag skrev Nöten.
Vi pratade om förkylningar, nyår och tristess. Vi pratade om att vi båda haft näsblod, han skrev att vi kanske har samma sjukdom....Och ja..jag skrev att ja det kanske vi har, vi är ju båda lika konstiga. Sen pratade vi egentligen om allt annat än det jag ibland känner för att säga rakt ut.
Varför blev det såhär? Jag saknar dig..Verkligen! Vad vill du med mitt liv!? Gör vi rätt?
Men jag skrev inget av det. Och det känns lika okej för det.
Och någonstans mitt i allting...känns det lite tomt.
Är det såhär det känns att sakna nåt som kunde vart nåt men inte alls blev det som det kunde ha blivit?
Sen var jag tvungen att handla, och jag blev ombedd att överleva kylan för han ville inte läsa om en död P imorgon och jag lovade att han aldrig kommer behöva se mig, ligga död på vägen...
Kommentarer
Trackback
