It's just my life and bad luck

Jag är hemma nu från en vecka i Borlänge och konserter dag som natt. Egentligen kom jag hem redan igår, men det fanns ingen ork eller lust att skriva.

Jag skulle kunna berätta så mycket. Om konserter, om fylla (dock bara de dagar det inte var konserter), om att gå långt länge, om svettiga uppvaknanden, om besvikelser....jaa..allt.

Men det som får mig att le när jag tänker på veckan är det jag var mest av allt rädd för att bli besviken för.

Nöten.

Vi sågs och det kändes bara så jäkla bra och fint att ses igen. Som om det inte gått en massa månader och skit emellan. Och vi var glada båda två. Skönt.

Det är det jag kommer att minnas mest när jag ser tillbaka på den här resan faktiskt. Kan låta märkligt kanske med tanke på vad det var jag såg framemot, men omständigheterna ledde till att det kanske inte var viktigt. Vad vet jag.

Jag kommer aldrig va den som föreslår något igen iallafall, jag vill inte va den som står där och väntar medans andra gör samma sak man föreslagit. It's not my style.

Det känns rätt skönt att va hemma, men det känns som att boken har flera kapitel kvar att fyllas med, inget bokslut i Borlänge alltså...



And I know it's just for a moment, but that moment can last forever in a dream