No need to say goodbye..
Sitter här med en konstig känsla igen. Jag vill inte tänka i de här banorna igen. Men det går hela tiden dit.
Och visst, jag kan som vanligt säga något själv. Men det var så förändrat i söndags kväll. Det kändes så långt borta. Kanske var det bakfyllan, kanske var det min ångest över att inte veta vad jag sagt...kanske var det så att han inte är så värst intresserad längre och därför lät samtalet flyta ut i ingenting.
Kanske...
Oh. Nöten. Tänk om jag någon gång kunde veta vad som försiggick därinne bakom skallbenet på honom...
Jag har ju verkligen inte någon som helst lust att säga hejdå och tack för teét nu heller. Jag trivdes ju med läget, att vi hördes då och då...Men ska vi inte höras mer nu? Damn. Just my luck. Men klart, han kanske träffat någon, blivit kär och galen...allt det där han aldrig ville vara med mig.
Kanske ska man säga hejdå....igen.
Det är ovissheten som gör mig tokig.
Now we're back to the beginning
It's just a feeling and no one knows yet
But just because they can't feel it too
Doesn't mean that you have to forget
Hejdå eller inte...glömmer gör jag aldrig...
