Moments that counts.
Något som verkar vara magsjuka, slutar med en ambulans och en trolig hjärnblödning. Livet är så väldigt, väldigt skört. Man förstår det inte, inte ens när man ser det framför sig. Det är så ovanligt hos oss, på mitt jobb, att se hur någon försvinner så där långt bort. Det går på bara några minuter. Hoppas det går bra iallafall.
Men vad irriterad man blir på att ha läkare som blir som tafatta småungar, när de i själva verket ska va den som tar kontroll och ger besked.
Och fy vad svårt jag har det med kräks.
Tur jag inte var ensam sjuksköterska idag, hade gått men inte varit lätt. Istället tog jag över avdelningsarbetet och lät mina medarbetare och min kollega ta hand om patienten, de som klarade av det. Vi trodde det var magsjuka från början, men det såg till slut ut som att något stod riktigt fel till.
Imorgon ska jag jobba extra, chefen har som vanligt inte haft koll så det saknas ersättare för en personal som är sjukskriven. Och vi har tröttnat på att jämt gå kort! Grundbemanning är grundbemanning. Hon borde se annat än pengarna framför ögonen nu, hon som är fancy-smancy socionom minnsann (har inget emot socionomer egentligen).
Kan va skönt med en extra lördag på lönen nästa månad. Särskilt som jag inte får ob på mina semesterdagar nästa helg. Tallin!
Still I'm glad
