I'll dream of those moments that always made me smile

Jag är hemma nu från en vecka i Borlänge och konserter dag som natt. Egentligen kom jag hem redan igår, men det fanns ingen ork eller lust att skriva.

Jag skulle kunna berätta så mycket. Om konserter, om fylla (dock bara de dagar det inte var konserter), om att gå långt länge, om svettiga uppvaknanden, om besvikelser....jaa..allt.

Men det som får mig att le när jag tänker på veckan är det jag var mest av allt rädd för att bli besviken för.

Nöten.

Vi sågs och det kändes bara så jäkla bra och fint att ses igen. Som om det inte gått en massa månader och skit emellan. Och vi var glada båda två. Skönt.

Det är det jag kommer att minnas mest när jag ser tillbaka på den här resan faktiskt. Kan låta märkligt kanske med tanke på vad det var jag såg framemot, men omständigheterna ledde till att det kanske inte var viktigt. Vad vet jag.

Jag kommer aldrig va den som föreslår något igen iallafall, jag vill inte va den som står där och väntar medans andra gör samma sak man föreslagit. It's not my style.

Det känns rätt skönt att va hemma, men det känns som att boken har flera kapitel kvar att fyllas med, inget bokslut i Borlänge alltså...



And I know it's just for a moment, but that moment can last forever in a dream

Midsommarafton har aldrig vart min grej ändå..

Det här med midsommar alltså. I år hade jag chansen att åka till en vän, Drean. Men jag kände att det skulle krävas lite pengar och mycket mera tid. Så jag blev hemma.

Midsommar har liksom aldrig vart jättefunk ändå. Har oftast jobbat eller legat sjuk eller varit störtandes ledsen för att jag vart tvungen att fundera. Så nu när midsommar är helt över är jag inte ett dugg bakfull och helt underbart redo för veckan som kommer.

Det ska bli SÅ kul!

Umgås med mina två favoriter och tre till som kommer in på en ganska fin andraplats. Fast sen är det det där med Nöten, att veta att han finns där någonstans. Det kommer nog kännas i kroppen på nåt sätt, garanterat i knoppen med. Men. Han är ju som han är. Jag tror inte det lär höras av då.

Man är väl för nära nu igen. Eller nåt sådant.

Jag släpper det och skuttar runt med brudarna, kanske finns det någon annan pojke som kan va lite trevlig att titta på eller umgås med...Vem vet.

Möjligheterna är ju oändliga!

Sen skulle det ju vara dags för Hultsfred och jobb, men har inte fått nåt mejl om tider eller något sådant. Så jag vet inte alls vad som gäller nu..Bad om information i veckan och det skulle komma...Till mig har det iallafall inte kommit något.

Jaja, nu ska jag påbörja min dag med packning och dylikt. Solen kanske jag ska undvika idag, men den är ju för härlig..trots att jag brände magen igår.

Ses i framtiden någon gång.

Tjingeling!

Kärleken, den kärleken.

Såg precis lite på reprisen från det stora bröllopet i lördags. Kunde ju inte se så mycket i lördags eftersom det var fest då. Och herregud, tårarna bara sprutar. Så vackert! Det syntes verkligen hur mycket kärlek som fanns i luften där. Och Prinsens tal, oh my god!

Fick faktiskt ett fint sms på natten där om hans tal, att ögon hade blötts upp. Nu förstår jag varför. Nöten kände sig som en kärring, men jag tycker inte det. Det var fint att höra faktiskt. 

Prins Daniel och Kronprinsessan älskar varandra, det syns verkligen. 

Hoppas jag får uppleva sån kärlek också en dag. Det vore något det.

Nu har min semester börjat och jag känner mig så nöjd! Det känns underbart att inte behöva tvinga sig upp på morgonen eller bli sur på eftermiddagen för att man måste va på jobbet. Hoppas tiden går långsamt.

Nästa vecka är det festivaaaal!


I wish

Önskar att semestern började idag och att den skulle hålla sig hela sommaren. Men det är bara sex arbetspass kvar, sen har jag fyra veckors ledighet.

Den behövs. Jag blir bara förbannad på allt därborta just nu. I fredags uttryckte några av arbetskamraterna att de ska rösta på SD, för att det var fel att man inte kan sjunga nationalsången längre. Alltså..idiotin. Rösta på ett odemokratiskt parti för en sån sak, utan att ta reda på vad de står för mer. Jag blir så arg. Och skrämd.

Det är så en massa människor tänker. It's scary.

Önskar att man kunde frånta vissa människor rätten att rösta tills de verkligen tänkt efter ordentligt, inte en så demokratisk tanke visserligen men skulle ju skada mindre än om SD kom in i Riksdagen. Det tror ju jag iallafall.

Igår pratade jag för övrigt med Nöten. Började lite trögt men blev ett riktigt bra samtal till slut, kanske inte om världens viktigaste saker men samtidigt..Well..det är synd och skam att det är som det är ibland.

Haft en skön ledig helg iallafall, vänner gör mycket för ens humör. Åtminstone de som jag kallar vänner.


Rätta till allting dom gjort..

Mot dig.

Känner mig plötsligt så nere. Vet inte varför riktigt, för det har inte hänt något särskilt.

Kanske där problemet ligger, det har inte hänt något. Men hur ska något hända här?

Nää. Jag har ett långt inlägg i mitt huvud men idag vill orden inte riktigt fram genom fingertopparna. Känner bara trötthet och enstaka tårar letar sig fram över min kind. Tårar som jag inte vet varför de faller. Det är väl något som måste ut.

Jag är ju den typen. Typen som inte kan va glad hela tiden utan måste ha nåt mer. Utan att veta vad jag vill ha.

Jag längtar hela tiden efter saker, efter människor. Svunna tider och gamla minnen är allt jag har i de lägena. Jag tappar tron om att det kommer finnas något ännu bättre längre fram, för jag vet inte alls hur man hittar det.

Kanske genom att inte leta.

Men isåfall borde det väl finnas här nu?


Low on fuel

Almost there

Snart är helgen över. Gott så gott. Har varit tungt att jobba, inte för att det varit jobbigt på jobbet utan för att man längtat ut till solen hela tiden. En flaska rosé hade ju varit trevligare i solen än att stå inne på jobbet 8 timmar på raken.

Well, igår jobbade jag med chefen. Gick bra. Tycker dock att hon kunde bytt om till jobbkläder, men...måste väl visa att hon är chef kanske.

Har en patient nu som är så himla rar, hon var jättedålig när hon kom till oss både psykiskt och fysiskt. Legat med dropp och allt möjligt. Men nu så börjar hon bli som hon ska. Och ja, det är lätt en skön känsla att se. Min absoluta favorit på länge, går in till henne så fort jag känner för stor längtan att hoppa ut genom ett fönster.

Annars är jag glad över små sms som ramlar in, men det är konstigt att det fortsätter, med tanke på att vi med största sannolikhet inte ses mer..iallafall inte på väldigt, väldigt länge.


Sweet sunshine!

Åh, jag blir helt superförälskad i solen idag. Den va underbar igår med, men då var jag lite halvtvungen att städa. Dock fick jag ju med mig moderskeppet hem efter ett litet snabbesök i Huset och hon ville visst hjälpa till. Säger inte nej till städhjälp!

Idag har jag njutit ute på uteplatsen och tänkt på vad mycket skoj det kommer bli i sommar om solen fortsätter med sin närvaro; kan bli skoj ändå men solen är lite som pricken över i:t. 

Just nu våndas jag över att jag ska till jobbet och tillbringa all min tid där i helgen, det är liksom allt man orkar i helgen när man jobbar. Det är semester snart iallafall. På måndag är det bara två veckor dit! Yey!

T-Boo var här igår och shit vilka minnen vi grävde upp och vilka minnen vi kommer få gräva ner i sommar. Gosh.
Då blir det med Syrran också förstås, iallafall P&L. Mycket kort ska det tas och mycket gott dricka och härliga skratt ska det bli. Vi blir faktiskt fem töser som åker ihop, hur kul som helst! Från oss tre till fem, det är ju fantastiskt!

Nää, nu ska jag äta korv med bröd- ja, vilken gourmétmiddag, men det är faktiskt solsken idag och mitt kök är inomhus.

You do the math.

Något gammalt...

Idag hittade jag min gamla blogg. Den jag aldrig delade med mig av. Den jag skrev i när det var som mest konstigt. Märkligt var det att läsa. Men ändå inte så konstigt.

Det mest konstiga är väl att det inte känns så långt borta.

Äh, what the heck..jag delar med mig av den yngre P, hon som va förvirrad och märklig...Ungefär som den P som finns idag, bara yngre helt enkelt..

Ska bara komma på hur man gör först...

Okej, jag kommer inte på hur man gör...man får läsa här helt enkelt:

http://itsjustmylifeandbadluck.blogspot.com/

Men kom ihåg att det var den yngre, galnare P....hon som aldrig blev visare..

;)


First day of summer?

Is it?

Är det sommar nu? Jag hoppas det, jag hoppas värmen kommer nu och aldrig lämnar...Eller ja, när sommaren är slut kan den väl sakta men säkert få tyna bort.

Längtar till semestern nu. Ska bli så härligt med ledigt. Slippa tänka. Slippa tjatet. Slippa chefen.

Igår bet jag mig i tungan, tyvärr hade ord redan börjat ramla ut, men det var ingen som hörde. Fast chefen, hörde nog att det var riktat till henne. Och kanske var det fegt av mig att inte säga det rakt ut, men ärligt talat jag orkar inte ta en diskussion med henne. Det går inte att diskutera med en idiot, jag har lärt mig det sen tidigare. Hur rätt man än har så kan man inte vinna.

Jag tycker bara att hon är en sån hycklare, hon får va arg, irriterad och låta som en megabitch- för det är ju så de är där hon kommer ifrån, men om någon är likadan mot henne- då är de hemska. Vad är det för logik?
Dessutom så var det ju en utbildningsgrej som faktiskt är viktig för vårt jobb. Men allt som gäller henne går ju först.

Usch. Har så svårt för såna människor, egoister.

Hon hör inte hemma som chef för ett omvårdnadslag, hon vet inte vad det handlar om. Hon ser bara prestige. Men påtalar hela tiden att hon är en så himla bra människokännare. Bah!

Jag brukade älska den där arbetsplatsen...

I don't feel the love anymore...

And then he broke her heart

Jag minns hur ont det gör det där. När hjärtat slits ut ur kroppen.

Jag önskar att jag fanns där rent kroppsligt för att torka tårar, krama och kanske göra nåt tokigt så hon för en liten stund glömde det som gör ont och kunde skratta bort det.

Det enda jag kan göra är att finnas till. Jag har jour dygnet runt för henne...och alla andra av mina vänner som skulle behöva mig. Jag finns där.

Du kan räkna med mig.

Alltid.

Like a mind reader

Jag hinner nästa inte mer än tänka orden får jag ett sms inatt så svarar jag inte, för dels gör jag det och dessutom kommer det. Och...jag blir lite glad ändå. För då är det ju inte borta, det har inte försvunnit. 

Men det är jobbigt. För jag vill ju så gärna att det inte ska stanna där- med ord, drömmar och förhoppningar eller inte förhoppningar för hoppas gör jag inte men önskningar kanske är ett bättre ord. Önskar att det var lättare.

Skönt är det iallafall att det inte är jag som ber och tjatar önskar..fast det är ju det också. Bara det att jag tyglar mina ord och tankar. Fast han verkar ju läsa sig till det ändå genom atmosfären.

Men jag är ju som vanligt sjuk. Annars hade jag kanske spontant slängt mig i bilen och åkt, fast jag är rätt trött på längre sträckor just nu så det va nog kanske tur att jag inte va så pigg...


Something will always stand in the way- either you or me

Light my fire

Jag kan bara säga att Estlandsresan var värd varje peng jag slösade bort. Suveränt att träffa Syrran igen, festa lite, prata om allt mellan himmel och jord och bara ha en himla kul ledighet.

Igår när jag skulle tillbaka till jobbet skrek hela mitt inre att det inte ville, lusten att jobba infinner sig inte lika lätt längre och humöret dippar fortare än kvickt. Det är som sagt dags att söka nytt.

Men just nu vill jag inte ens det.

Jag vill bli rik och resa runt och uppleva saker. Det bästa som kunde hända nu vore att jag vann en massa pengar och kunde ta med T-Boo och Syrran på en riktig tripp, men vi har ju P&L att se framemot.

Man kan ju alltid drömma om bättre tider, tills man skärper till sig och fixar till dem.

Och om den där Nöten... ...

Intet nytt och intet gammalt, hörs när man hörs och knappeligen då. Sånt är det och ju fler dagar som går, desto mindre viktigt. Men ändå, lättare att tänka på någon än ingen...fånigt men...jo, så känns det på något vis.


Live and let go

Going fishin´

Var riktigt skoj att festa till det med kusinen. Det positiva med att bli äldre är att man kommer ikapp i ålder. Hon är tio år äldre än mig, men den skillnaden spelar liksom inte någon roll längre.

Det enda som inte va sådär jättekul var att hon var helt inställd på att hitta ragg åt mig. Jag var inte alls inne på det. Faktum är att jag blir motsatsen till det när någon blir sådär "klart du ska ha ragg". Blir bara pinsamt när folk tittar på en och man känner att man inte duger.

 Nej. Jag blir hellre stött på eller stöter själv, när jag ser nåt intressant lär det märkas liksom.

Har nu packat en resväska full och den andra är snart ful den med, men jag måste ju få med mig saker liksom. Värsta som finns när man är iväg och kommer på att man skulle haft med den klänningen eller de skorna..

Åker imorgon på morgon upp till Syrran och på söndag är det dags: Torsk på Tallin- minus torsken

Ska bli för jäkla nice. Å mobilen stänger jag av, vad behöver jag den i Tallin liksom.

Ciaoo!

Don't waste my time...

Jag slösar min tid alldeles förträffligt bra själv. Det behöver jag då rakt inte hjälp av tingsrätten med. Här har man gått och nervat och suckat och stånkat och önskat att det vore över. Så får man inte ens vittna!

-Omständigheter har gjort att vi inte behöver höra dig idag, sa domaren eller han mittsnubben
Där stod jag som ett fån, redo att smila upp mig för kamera och allt som stod på plats (eller ja, nervös och lite sådär pirrig som man blir inför att hålla föredrag)
-Hade du någon resekostnad?
-Nej, sa jag högt och tydligt utan ett uns av sårad stolthet.

Klart det var en lättnad att slippa vittna, men samtidigt så kändes det för jäkligt. För enligt kallelsen så var jag tvungen att infinna mig, enda giltiga orsak att inte komma skulle vara i princip döden eller att jag låg på dödsbädden. Hade jag inte kommit hade jag fått böta 2000 rara kronor eller fått den stora äran att blivit hämtad med polis. Tänk om jag hade haft resan inplanerad den här veckan, damn va pissed jag hade blivit om jag blivit dissad i rätten då.

Nu erkände ju han allt som jag hade sagt så då behövde de inte höra det...men...asså...juste att de slösade min tid, de kunde ju frågat hur jag mådde eller nåt istället då... (skämtar typ)

Jaja, å så efter jobbet idag nudå. Vi kom ju tillbaka rätt tidigt så, man jobbade ju hårt. Då kommer värsta gubben (sköterska på en annan avdelning) på cykel och klagar på min parkering!

-Nu har du som har den minsta bilen på hela parkeringen tagit upp två platser två dagar i rad.
-Nä, de har jag inte. Dessutom var det den som stod här imorses fel.
Varför sa jag inte bara att jag var inom rutan, för det var jag? Eller varför frågade jag inte varför han måste klaga som a) cyklar b) parkeringen var i princip tom, what was it to him?

Jaja...livet på en pinne.

Kvällen har vart fin. Fröken Skåne var här och fikade. Det var varmt ute ikväll och imorgon är det min sista dag innan leeeeedigt och imorrn kväll ska jag gå på LARM med min kusin och kanske råka träffa nya människor.

Spännande nästan jämt.

Sen undrar jag över varför Nöten smsar såfort han jobbar på sjukhuset där långt bort men ändå verkar helt konstig när han inte jobbar...

Och så undrar jag vad jag ska ha på mig imorrn och hur jag ska hinna från punkt A till punkt... D på kort tid imorrn.

Oj..

En så konstig dröm.

Jag drömmer ofta ganska..vi säger trevliga drömmar.

Inatt drömde jag igen. Om Nöten och mig. Det hela började ganska så lovande, men blev hela tiden avbrutet av olika saker. Så i slutändan var det enda vi hann med att sitta och stirra på havet. Sen var jag tvungen att försvinna.

Svårt att förklara en dröm, men känslan jag hade när jag vaknade var snopenhet. Kände mig liksom blåst på konfekten. Det var iochförsig trevligt att titta på havet med, men..

Jaaja.

Jag ska jobba på Hultsfredsfestivalen i sommar. Ingen dröm utan helt och hållet sanning. Ska bli jädrans skoj faktiskt. Peace and love först och sen iväg till Hultan! Damn it!

Nu är det bara en vecka kvar tills vi är på gång till Tallin. Längtar! Hoppas tiden går långsamt när vi väl är där, för då vill jag hinna med så mycket skoj som det går.



Always will be

Moments that counts.

Något som verkar vara magsjuka, slutar med en ambulans och en trolig hjärnblödning. Livet är så väldigt, väldigt skört. Man förstår det inte, inte ens när man ser det framför sig. Det är så ovanligt hos oss, på mitt jobb, att se hur någon försvinner så där långt bort. Det går på bara några minuter. Hoppas det går bra iallafall.

Men vad irriterad man blir på att ha läkare som blir som tafatta småungar, när de i själva verket ska va den som tar kontroll och ger besked.

Och fy vad svårt jag har det med kräks.

Tur jag inte var ensam sjuksköterska idag, hade gått men inte varit lätt. Istället tog jag över avdelningsarbetet och lät mina medarbetare och min kollega ta hand om patienten, de som klarade av det. Vi trodde det var magsjuka från början, men det såg till slut ut som att något stod riktigt fel till.

Imorgon ska jag jobba extra, chefen har som vanligt inte haft koll så det saknas ersättare för en personal som är sjukskriven. Och vi har tröttnat på att jämt gå kort! Grundbemanning är grundbemanning. Hon borde se annat än pengarna framför ögonen nu, hon som är fancy-smancy socionom minnsann (har inget emot socionomer egentligen). 

Kan va skönt med en extra lördag på lönen nästa månad. Särskilt som jag inte får ob på mina semesterdagar nästa helg. Tallin! 


Still I'm glad
 


That disease again.

Halsont och snorigt igen. Att man inte bara går och dör eller? Nu kan man inte träna igen. Tröttsamt som fan. Vad är det för fel på min jäkla kropp. Förr sög den inte till sig varje virus som kom i dess väg, men nu blir den knappt av med dem. Suck.

Ledig idag iallafall. Sitter här och väntar på att broder numero tre ska ringa så vi kan köpa en digitalkamera till mig. Min första någonsin. Det är dags nu.

Sitter och minns lite med, fastnade i gamla härliga bilder. Skitans, vad kul jag har haft genom åren alltså. Saknar mina vänner och önskar verkligen att vi kunde va på samma ställe. Men vi är spridda som granatsplitter, både vad gäller vart vi bor och situationer vi är i.

Livet förändras vart jag än går

Önskar att det gick lättare att samla ihop oss med, men det är knepigare än knepigast när de flesta av oss jobbar inom vården och då självklart jobbar raka motsatsen till varandra. Det suger.

Igår var det lite avfirande av tre "gamlingar" på jobbet. Vi va ute och käkade. Jag insåg att jag trivs himla bra med mina jobbarkompisar, men ändå känner jag att den här sommaren måste bli den sista. Jag måste vidare. Utvecklingen står helt still här. Jag får inte nytta av allt det där jag har inom mig, kämparglöd och livsanda. Det liknar mer och mer livsleda och släckta eldar.

Men vart vill jag? Vart ska jag? Vad vågar jag?

Det finns så mycket att fundera på.

Jag kanske skulle tvätta istället och diska...



I remember those days

Om inte..

Om det inte var för att jag är så sjukt jättetrött och har smällt i mig godis och jordnötter, skulle jag berätta om sms som kom inatt, en rumpa som inte kan skaka av sig känslan och inte har något direkt omdöme och en flicka som är så full av saknad av tider som flytt att hon inte alls är så duktig på att släppa taget om det hon varje vecka upprepar att hon släpper taget om.

Jag skulle även passa på att berätta om T-Boos spännande sms, men jag förstod inte så mycket av dem mer än att nivån på Ön måste va högre än hög.

Men jag är verkligen sjukt jättetrött för inatt blev jag väckt av efterfest och som Nöten påpekade så blev jag inte ens belönt med lite grannsex som plåster på såren. OBS! Jag vill inte ha sex med min granne, han är fortfarande 13 år i min värld, fast han egentligen är 20 eller nåt nu. Men jag är inte redo för pumastämpeln ännu.

Well..det var allt jag ville säga.

Ska fortsätta lyssna på Michael nu och minnas en stund från i somras som va så lyckad i all den sorgliga glansen som var just då..och tokigheterna som jag kunde orsaka bara genom att va lite spontan och vinfylld.



Fall again


Walking down memory lane

Tre år sen som jag erkände att jag va kär i en kompis för en kompis. Hon som såg det långt innan jag själv förstod vad som pågick därinne i lilla hjärtat.

Tre år sen som han höll min hand för första gången och tittade på mig med de där ögonen som fick det att pirra till därinne på ett sånt härligt sätt.

Tre år sen som kyssar som smakade förtrollat lades på mina läppar.

Tre år sen som början på slutet startade.

Maj månad för tre år sen var något helt annat än det är nu.

Varför jag ramlar in på minnenas gata?

Nu är det min T-Boo som är på ön där allt började och ikväll är det Kinky på kåren där vi vandrade hem ihop, inte för första gången, men som något annat än vänner.

Det är svårt att glömma, men ibland är det faktiskt lika svårt att minnas. Det blev inte som det var tänkt. Och nu tänker jag inte lika ofta och lika mycket.

Och jag börjar glömma hur han kändes och allt det som sägs är bara på lek.

Det är tid att gå vidare. Men, det känns lite ensamt så jag tar minnena med mig i en liten ask bara som en påminnelse att det fina egentligen aldrig tar slut, för slutet kan va början på nåt nytt.



Jag tänker aldrig på dig
Bara ikväll


Att va tokig.

Den här dagen satte jag ribban redan kl 9 imorses. En diskussion fördes om mat och "tanterna" sa att när de va små fick de minnsann äta upp maten även om det smakade blä.

Å så sa Hjortfoten att hon minnsann fick leka med kottar när hon va liten och suga på dem om hon var hungrig. Jaa, jag behöver väl knappast säga vad som kom ut ur min mun då.

-Så du snaskade kotte redan då du?

Gapflabb utbröt och så var den ribban satt för resten av dagen.

En riktigt kul dag faktiskt, såna dagar man önskar var lite fler eller mer. Kanske är resterna från helgen som sitter kvar i sinnet. Kanske bara är jag som va lite mer kokt i skit än vanligt. Kanske bara trötthet.

Vet iallafall att jag är trött nu, skönt trött efter träning för några timmar sen. Skönt frusen med. Sådär som man vet att en dusch i värmen skulle göra susen, typiskt att man har kallhyra nu när man inte har nåt annat att värma sig med.

Syrran var lite low on fuel igår, jag hoppas hon bränslar på sig. Är svårt att trösta på håll ibland, men jag antar att det mest handlade om att få av sig lite. Tallin snart. Damn, ser framemot detta så jag dör (nä, överlever).

Och så något som gör ont.

Småtrollen kommer kanske inte finnas kvar i mitt liv. Socialens utredning är helt fucked up. Jag kommer aldrig lita på rättsväsendet om den där bitchen får ensam vårdnad om dem. Då är de borta ur mitt liv.

Jag önskar att hon dör.

Får inte säga såna saker men, mellan henne och småtroll vinner småtroll lätt. Särskilt som småtroll kommer bli bortskämda fruktansvärda sketungar om uppfostran ska ligga hos henne. Fan.



See ya!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0