It's just my life and bad luck

Varför måste vi prata om saknad, och när vi slutat tala om saknad så talar vi om det som gör att man saknar. Varför? Det tar ingen någonstans, det gör det bara svårt.

Jag blev gammal under våra år. Min ungdom försvann i en dimma av lycka, fylla, tårar och bakfylla.

Ja, jag kanske stal din dödliga charm, men du stal min ungdoms vår och krossade mitt unga hjärta.

Kvar finns ihoplimmade spillror och en gammal flicka som tror det är lätt att glömma och gå vidare, fast hon vet bättre.

Hon vet så mycket bättre.

Ett litet ord med så mycket betydelse. Jag felsmsade i lördagsnatt, turligt nog använde jag namn på personen som skulle ha det. Betydelsen hade kunnat bli fruktansvärd annars. Det var Nöten som fick meddelandet nämligen.

Och morgonen efter fick jag: Jaha?
Jag rullade över på sidan och somnade om...det där fick tas om hand när klockan blivit senare på dagen. Kombon och jag festade som aldrig förr i lördags natt. Jag tog och fyllde min kastrull, jag var underbar och älskad av alla.

Det var kul.

Mitt svar på smset?

Jag var full som en kastrull igår. Skickade till fel person. Sorry.

Mer var det inte. Men ack så märkligt.

Annars?

Tja, Idioten har börjat kommentera något grymt mycket på mina statusar och bilder och allt. Mycket irriterande då Idioten är en fullständig idiot. Jag vill inte gärna att någon börjar tro att han skulle va en del i mitt liv. Det vore....Urk!

Kombon är här, jag har semester och börjar inte jobba förrän på lördag igen. Imorgon ska jag hämta min bil.

Livet är inte så värst komplicerat just nu. Men jag är lite strulig i huvudet. Jag messade ju med Spader i helgen också...och nu verkar vi inte höras...Jag vet inte hur jag ska tolka detta, men jag kan tänka mig hur han tolkat mig. Vilket egentligen inte gör något, men ändå.

Ja..undrar om man gör såhär mot sig själv undermedvetet, för att ingen annan ska få chans att göra det medvetet?

Ja..nu är det nya året här. Det har gått tre dagar redan. Men det är många dagar kvar på detta nyss utnämnda Möjligheternas År. Övergången var smooth, inga större uppvisningar i vare sig fylla eller känslomässig inkompetens. I varje fall inte från mitt håll. Det får man va nöjd med.

Igår ville saknaden ut, men den hade ingenstans att komma ut. Det fanns inga tårar att gråta och det kändes inget speciellt, det var bara så märkligt. Den knackade och bankade, skrek och gapade, men ut kom den inte. Den får nog vänja sig kanske, eller så kommer den ut vid tillfällen som idag.

Idag skrev Nöten.

Vi pratade om förkylningar, nyår och tristess. Vi pratade om att vi båda haft näsblod, han skrev att vi kanske har samma sjukdom....Och ja..jag skrev att ja det kanske vi har, vi är ju båda lika konstiga. Sen pratade vi egentligen om allt annat än det jag ibland känner för att säga rakt ut.

Varför blev det såhär? Jag saknar dig..Verkligen! Vad vill du med mitt liv!? Gör vi rätt?

Men jag skrev inget av det. Och det känns lika okej för det.

Och någonstans mitt i allting...känns det lite tomt.
Är det såhär det känns att sakna nåt som kunde vart nåt men inte alls blev det som det kunde ha blivit?

Sen var jag tvungen att handla, och jag blev ombedd att överleva kylan för han ville inte läsa om en död P imorgon och jag lovade att han aldrig kommer behöva se mig, ligga död på vägen...

Jaa, då har snart ytterligare ett år passerat. Man kan väl säga att det här året på sitt sätt varit mer omtumlande än föregående år, även om det året hade sina törnar. Imorgon är det alltså dags att kasta ut det gamla och bjuda in det nya. Utkastandet är ju då som vanligt tänkt att man ska fira ordentligt, samtidigt som man då ska fira ordentligt att det nya kommer. De får liksom inte va med på samma fest heller, så man vet inte vem av dem som blir bäst firad.

Nivån i snorandet har sjunkit någorlunda, men så är jag mer preparerad med diverse nässpray och tabletter. Har även lyckats få Cocillana-Etyfin utskrivet, vilket givit mig en riktigt god natts sömn.

Mina nyårsaftnar är egentligen en lång rad av besvikelser, i riktigt bra festmått mätt alltså. När 2006 skulle bli 2007, jaa då hade jag nackspärr och hade dagarna innan blivit hårt smiskad känslomässigt, så vår inflyttnings/nyårsfest bestod mest av att jag satt i garderoben och var förbannad / lipig, året därpå ja...då va jag på fest ute i ingenstans med T-Boo vid min sida, blev skitfull, spydde, trodde att jag spydde på henne med tydligen men det gjorde jag iallafall inte, messade Nöten, messade Kombon, ringde Kombon, ringde Nöten och trodde det var Kombons telesvar jag kom fram på och talade in ett meddelande...Vad fick jag aldrig veta. Nöten tyckte det var roligt iallafall. Förra året jobbade Kombon och jag kväll och sen åkte vi hem hit, bjöd in oss på Grannarnas fest (Nöten och Han som inte bör nämnas vid namn), inte heller den bästa kvällen i mitt liv. Nöten var ett äkta skithuvud och betedde sig som en treåring och jag blev sur.

I år hoppas jag att det blir bättre än de tidigare åren, nu är jag ju istället då förkyld och helt inte alls festupplagd ( förutom viljan ) så det är bara att hoppas på att jag mår ännu bättre imorrn. Ska iallafall tillbringa kvällen med T-Boo och middag, spel och vin och några vänner till. Det enda som egentligen saknas då är ju Kombon, men hon finns ju alltid med i tanken. Nöten tänker jag önska gott nytt år på msn innan jag åker härifrån, då ska väl det va ordnat inför kvällen liksom. Jag vet ju hur jag funkar med lite innanför västen.

Jaa, vi får väl se vad nästa år har i sitt sköte. Om man kommer våga ta tag i sitt liv och få till de där små förändringarna som man vill ha.

En förändring som jag önskar mig, det är att jag ska sluta ramla in i fel armar. Jag vill ramla in i rätt armar, armarna som klarar att hålla om mig även när det stormar. Armarna som inte släpper när vardagen träder in.
Jag vill att jag inser att det jag vill ha är det jag förtjänar. Inte som förut att jag förmodligen förtjänar att inte få det jag vill ha..

Våga och vinn så att säga.

Jaa, julen har varit. Jag jobbade mest så jag märkte knappt av den. Hann byta några klappar och äta lite mat. Godiset åts på jobbet. Julaftons kväll kände jag att jag var tvungen att önska Nöten en god jul. Jag gjorde det och upptäckte efter att jag skrivit att han visst tagit bort mig från sin msn, aj aj aj. Jag var inte alls beredd på det, han svarade iallafall på min julhälsning. Jag kände mig jättedum så jag avslutade samtalet rätt fort.

Grät en liten skvätt, men insåg att jag måste respektera hans beslut att ta bort mig likaväl som han måste respektera alla mina beslut.

Ja. Sen kom juldagen och vi struntade i fest. Istället umgicks jag med T-boo, Venusberget och hennes pv kom en kort sväng och kära Skåne var med också. Vi tryckte i oss lite Maxmat och glodde på tv. Jag hann prata av mig en hel del med T-boo. Säger det nog alldeles för sällan till henne, men hon är klok och det är alltid skönt att prata med henne och vi har så kul ihop också. The perfect friend.

Annandagen vaknade jag med en ond hals och allmänt inte bra mående. Tur man är ledig så man kan kurera, dock gör den ondare idag, men det ska la gå över till imorgon hoppas jag.

Iallafall, plötsligt började Nöten att skriva, märkligt tyckte jag eftersom jag fortfarande var borttagen på hans lista. Hursom, vi pratade en stund om lite diverse osvåra grejer. Sen frågade han mig varför jag hade lagt till han igen efter att ha tagit bort honom. ??? Jag fattade ingenting, jag hade ju inte tagit bort honom. Men han sa att han fått ett sånt där personen vill lägga till dig eller nåt sånt...jag frågade om det inte var för att han tagit bort mig kanske. Det hade han inte säger han. Jaa...hursom. Kändes helt okej att prata, och rätt skönt att veta att det inte var så, om det nu är sant, jag vet inte.

Vi är fortfarande väldigt konstiga personer iallafall, ingen av oss är särskilt duktiga på att inte ha kontakt. Det går väl åtminstone an om vi håller oss till att enbart heja någon gång ibland och i dagsljus utan alkohol i blodet. Det är som sagt inte så att jag vill att vi aldrig någonsin igen pratar, jag vill bara att vi ska va utan mina och eventuellt hans känslor först...eftersom de aldrig leder till något mer.

Jaa...så är det som sagt. Nu ska jag fortsätta med min varmdryck och tv-tittande.

God fortsättning mot det nya året om vi inte hörs förr!

Det blev ett omtumlande avslut på en perfekt festkväll med mina älsklingsflickor igår. De där flickorna som jag älskar utan omsvep, de där som gör allt så mycket ljusare i livet.

Det var Bartömning igår. Drinkar dracks, musik lyssnades till, skratt och tjo och tjim. Nya vänner, gamla vänner. Fylla. Och slutligen gråt.

Nöten hördes av igen. Jag hade vågat mig online igen, trodde inte att det var någon fara. Han ville höra om jag var full, vilket egentligen var hans sätt att säga att han ville prata. Vi pratade över msn om vårt avslut och han har nog lite svårt för det, fast han säger att jag nog har rätt i att det är bäst såhär. Jag säger att jag inte vet om jag har rätt, men för tillfället finns det inte någon annan väg att gå.

Tårarna rann och rann. Och sen sa vi godnatt och han har förstått att jag menar allvar, men jag tror inte han riktigt släppt taget. Jag är glad iallafall att jag inte vacklade utan höll mig på banan som jag gått in på. Även om det gör ont så är det här något vi måste gå igenom. Kanske är vi vänner sedan.

Han hoppades iallafall på att vi en dag kan ta det face-to-face. Det vore ju fint, men frågan är om vi fixar det. Frågan är om vi ses igen överhuvudtaget. Det får framtiden utvisa.

Jag har iallafall varit bakis hela dagen och trött så in i norden, snart blir det sängen för mig. Somnade med kombon vid min sida igår, nu är hon hemma i sitt hem-hemma. Själv borde jag väl ta kontakt med mitt hem-hemma också, men orken har inte riktigt funnits där. Det får bli en tisdagsuppgift.

Va underbart det var att få va riktigt dragen med min käraste Got-Stock igår också, man vet att man är vänner när man kan va ifrån varandra riktigt länge men ändå känna sig som hemma när man ses igen.



jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår
och aldrig älska dig igen
aldrig älska dig igen

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Älskar den låten med Kenta, raspig röst och äkta känsla ska det vara..iallafall just idag.

Idag har jag för första gången sedan i söndags kväll kommit mig ut. Och det var underbart. Kylan bet mig riktigt hårt i kinderna och snön fick det att tindra i mina urvattnade ögon (iallafall så kändes det så, och känslan är väl allt?). Jag tror jag har återhämtat mig rätt väl, sjukdomen är så gott som ur kroppen förutom envist halsont.
Tårar över Nöten har det knappt varit några mer sen i måndags, kanske för att jag varit för trött. Vem vet?

Okej, jag ska inte ljuga och säga att nu är jag hel igen och gud vad bra allt känns! Men, men! Jag känner mig okej och jag vet att jag fortfarande är skör. Skulle jag exempelvis höra från honom nu, då skulle jag antingen börja storgråta i fosterställning igen eller skälla ut honom och sen storgråta i fosterställning igen. Alltså fortsätter jag med min offlineinställning och håller huvudet högt.

This time I let over be over.

Har till och med hämtat julstjärnanx2 i källaren, för även om det inte är mycket att pynta för så är det fint att se dem i fönstret. Jag har faktiskt fått lite julmusik i öronen med och det var väl kanske där det var mest tydligt att jag fortfarande är lite skör. Udda grej att få tårade ögon till.

Imorgon kommer Kombon hem, då får man äntligen prata med en människa ansikte mot ansikte igen. En människa som förstår fullt ut vad man just nu går igenom. Det finns inga vänner som mina vänner, det är jag övertygad om.

So long!

Okej, jag kommer älta Nöten lite till, men jag ger mig själv det. Kanske är det de enda sättet för mig att verkligen gå vidare. Jag har dock satt en tidsfrist på året ut, sen är det över. Enstaka kommentarer är okej, men inget gråtande eller massa blaj över det som varit.

Känner mig redan bättre till mods. Jag har sagt hejdå, han har inte gjort det men okej...han kanske trodde att det räckte att jag gjorde det..men i min mening så avslutar man båda två om man säger hejdå. Jag är väl kanske inte ett avslutat kapitel för honom. Huvudsaken är att han förstår att han är det hos mig.

I söndags grät jag som en tok och igår med, såg ut som en bäver i ansiktet när jag vaknade. Tack och lov hade jag lyckats dra på mig halsont och huvudvärk och diverse för att bli hemma från jobbet. Men är fortfarande sjuk nu, och det stör mig, men bättre att tillfriskna ordentligt. Även om det är sjukt tråkigt här hemma.

Jag är extremt duktig med att hålla mig offline på alla ställen där Nöten finns, och det är likasågott för jag vill inte att han ska få för sig att fråga om jag är okej eller nåt annat dumt som han alltid gjort förr om åren när vi avslutat. Det ger mig bara onödiga tankar om att han kanske bryr sig trotsallt och sen rullar det på, vi ska vara vänner och hela fadderutten. Vänner kan vi va när jag glömt det vi var. Vad det nu var. Han visste ju....men inte jag. 

Jag är glad att jag gjorde det nu iallafall..hur svårt det än kändes och säkert kan komma att kännas igen, ensamma nätter och dagar.

 

Jag har sagt hejdå. Vi har ägnat helgen åt att maila fram och tillbaka på fb och i slutändan var beslutet mitt. Han var ärlig och det är okej. Han kunde gärna fortsätta som förut, för han tjänade ju på det men han ville inte att jag skulle tro att vi fortsatte för hans skull. Alltså fick jag lov att avsluta, för jag kan inte fortsätta längre.

Han visste vad vi hade och vad vi inte hade. Jag hade noll koll.

Det var svårt och det känns fortfarande svårt. Jag går här i min fängelsehåla av minnen, varje cm av den här lägenheten har jag varit med han. Han behöver inte tänka tillbaka eller fundera över något. Grattis.

Ett ok avslut, men man vill ju aldrig avsluta via mail på facebook...men vad har man för val. Han är där och jag är här. Hoppas bara att han verkligen låter mig gå nu.

Det här har vi trots allt gjort fler gånger och det är inte jag som varit den som tagit upp kontakten igen, men nu kommer jag va borta ett tag. Mitt nummer har han nog inte längre, jag är inte online någonstans. Ja..den här gången är det nog verkligen över.

Mina blommor har dött.

Jag tror inte på det uttrycket. Att man glider isär, att man slutar prata för att man har glidit isär. Man glider isär för att man slutar prata, isärglidande är inget som bara händer av sig självt. Man får det att hända, man väljer att låta det ske.

Inatt hade Nöten skrivit till mig på mailen. Han ville säga hej, han visste inte om han borde eller om jag ville det. Därför hade han varit passiv, han bad om ursäkt för att han hörde av sig och för att han inte gjort det. Och det kändes bra. Jag svarade och sa det jag ville....att det känts konstigt eftersom vi inte varit osams eller nåt.

Då kläcker han att vi glidit isär...och jag köper det inte! Jag köper inte att vi bara glidit isär och jag köper inte att han säger att det hade känt ovärdigt att avsluta som osams, det här är för min del ett mycket värre sätt att avsluta på. Avslutar man något, även om det så är ingenting, då säger man fan i mig hejdå och sätter punkt för eländet. Jag blir så trött. Trött på att höra ursäkter om varför vi beter oss som vi gör. Trött på tårar som faller men han inte vet om. Trött på att vara arg och ledsen på samma gång. Trött.

Varför säga hej överhuvudtaget?
Jag fattar inte.

Well you ask me if I'll forget my baby.
I guess I will, someday.
I don't like it but I guess things happen that way.
You ask me if I'll get along.
I guess I will, someway.
I don't like it but I guess things happen that way.


Ja, ikväll är det jag och Johnny ( may he rest in peace) och stora salta tårar. Allt började med allra sista avsnittet av Scrubs..sen har det bara runnit och runnit. Skönt är det i och för sig att gråta. Men jag gråter ju ständigt nu, pausar bara när jag är på jobbet och när jag inte är här. Här där allting började och allt gick snett.

Umgicks med min fina L-snutta i söndags, så skönt att snacka lite skit och va härligt tjejig och fjantig med lite allvar uppblandat. Hon säger att jag är värd så mycket bättre än Nöten, och ja..det håller jag väl med om.

Men. När han är fin, eller var, då var han verkligen super. Var. Märkligt ord att använda. Men enda kontakten sen han åkte är att han gillade min status i fredags natt och nu antar jag att det var ett felklick eller nåt. För till mig säger han ingenting och jag säger ingenting till honom heller. Det är en tystnad mellan oss som gör så fantastiskt ont och jag vill så gärna bryta den, men jag vet inte hur.

Jag vet aldrig hur jag ska göra med känslor. Kanske är det här bästa sättet att gå vidare, även om det känns som att det är värsta tänkbara sätt egentligen, för jag vet inte om det är han eller jag som inte vill ha kontakt.

Jaa...annars saknar jag min kombo som försvann uppåt i landet tillfälligt och jag inser att när det blir mer beständigt kommer det bli några riktigt ensamma månader i den här stora lägenheten innan jag kan flytta. Mamma och pappa har erbjudit sig att ordna så jag kan flytta tidigare, men det är inte den hjälpen jag behöver riktigt. Min sömn är crappy som den är, flyttar jag tidigare så kommer jag få gå upp mycket tidigare för att ta mig till jobbet. Det är inte okej just nu. Jag får lösa bil på något sätt innan det kan ske.



At my door the leaves are falling
A cold wild wind has come
Sweethearts walk by together
And I still miss someone



I know it'll get better someday another way, I just can't wait.

Jag börjar mer och mer inse att det sista jag hörde från honom var att han skulle utomlands. Jag börjar mer och mer förstå att han inte vill höras mer. Jag börjar mer och mer förstå att det är lika bra.

Men jag kan inte förstå att det fortsätter att göra så ont.

För ett år sen ungefär fick jag höra en grej som gjorde ont som tusan och vi sa upp kontakten....nu önskar jag att jag aldrig låtit han komma in igen.

Fan fan fan..

Det händer inget nu. Jag går i samma fotspår jag alltid har gått och vad hjälper det om jag går baklänges? Det är ändå mina fotspår.

Önskar att något hände, önskar att jag orkade få något att hända.

Men jag orkar inte. Inte idag iallafall.

Solen skiner utanför fönstret iallafall och kanske kommer det ett vackert snötäcke på marken, det kanske vore nåt att ha. Vad vet jag?

Oinspirerad och ledsen är mina adjektiv idag.

Han har tappat sin mobil, med alla nummer på. Vill man telefonera med honom får man skicka numret på Facebook står det för två dagar sen.

Jag har inte gjort det. För jag har inte sett det, eller jo det har jag ju...men bara för att jag gick in på hans sida. Ergo- det har jag inte gjort- fast jag har det. Detta är det enda jag vet om hans resa. Han har inte pipt till på msn eller Facebook i övrigt och jag har inte haft anledning heller. Det är hans tur.

I övrigt så var det en rolig lördag med mycket drinkar, dans och ett erövrande av T-Boos säng...mest för att hon sov någon annanstans och då tog vi hennes säng! Yey! Och det gläder mig att jag kan skratta åt en bild av henne med en grillad kyckling på huvudet. Något hon naturligtvis inte haft eller har, men om hon vill så kan hon ha det.

Hoppas viljan finns där och hoppas någon fotograferar.


This is all of me.

För ikväll.

Idag är det lördag, då är det fest! Fast idag styr vi kosan från vårt lilla avgrundshål till T-Boos avgrund istället. Kombon och jag behöver ett världsombyte och en trevlig kväll i en annan stad. Här kan man gå under för mindre.

För mycket minnen, för mycket känslor.

Om Nöten vet jag intet...Antar han ska va på hemgång idag, men jag skulle tro att han och hans polare J på ett eller annat sätt misslyckas. Jag har höga tankar om dem....Well..Hoppas han haft kul. Kanske hoppas jag dock på att det inte varit för kul, men hans liv inte mitt.

Veckan har varit så lång på jobbet, känns underbart skönt att få avsluta den någonannanstans!

To the rescue!!!! *dudududuu*

Risig idag. Jobbat dagen sovit dåligt innan dess. Ljudnivån i det här huset är inte alltid den bästa, men det beror troligen på dålig isolering. Låg och tänkte länge inatt, fick veta att Nöten skulle till Gran Canaria. Genom Kombon. Som sett det på Facebook. Då bestämde jag att nu skulle det tas tag i. Nu skulle jag avsluta det vi har eller inte har. Eftersom vi inte hörts sen i lördags, så antog jag att that was it.

Bäst som jag låg där och skrev mitt avskedsbrev ( låter som om jag skulle dö eller nåt, men vad ska man kalla det? ) och grät en mängd salta tårar; kom det som vanligt ett sms från ovanstående nöt. Jag försökte va dissig som bara jag kan när jag beslutat mig för nåt, men det där med sms och diss är aldrig en bra grej. Hursomhaver så ledde det till att han berätta att han skulle på semester och att han ville höra av sig för ovanlighetens skull utan att vara snorfull.

Det var la gulligt? Suck. Hur ska man tolka det? Och hur ska man tolka att han inte egentligen skrev något av större vikt men ändå skrev och svarade på mina sms..Och hur ska jag gå vidare när jag inte vill gå miste om något av det här egentligen? Samtidigt som jag inte vill något annat. Varför blev det såhär?

Varför är vi såna här?

Nu är han på GC och....jaa...jag vet ju hur det går till...

I mitt huvud fortsätter jag på mitt avskedsbrev...en vacker dag kanske det kommer på pränt...slutligen kanske det kommer iväg och avslutar det vi inte har men kunde ha haft.

Ja, helgen blev en fredag med avslut runt 22 och ett nyvaknande runt halv 1 skulle man väl kunna säga. Att lite glögg kan göra så mycket? Det blev fyllesamtal, fyllesms och ett samtal där jag inte höll mig till manus. Crappers. Men kul hade vi Kombon och jag. Som alltid.

Jaa, Nöten och jag..det blir mer och mer en känsla av hopplöshet. Det blir svårare och svårare att inte tro att han skulle ha något annat på gång, och jag i min vilsenhet skickar dumma sms på fyllan om att han hatar mig. Bara för att jag inte kan förmå mig själv att säga det jag tror.

Du är någon annan närmare nu.

Och är det så. Ja, då är det så. Jag kan till och med förstå det och kanske räcker en månads tystnad, bitterhet och gråt och sen får jag va över han. Men att han bara tystnar och inte säger nåt alls. Det leder till mitt ältande.
Ovisshet är det värsta som finns för någon som är expert på att älta. Ställa frågan själv, det kan jag inte. För mellan oss finns inget uttalat. Vi har bara ramlat vidare i våra gamla spår, enda skillnaden att vi inte kan springa in till varandra närhelst vi känner för det.

Ja. Det där med känslor är maklöshet och fan och hans moster på en och samma gång.

Jag måste få veta det jag redan vet. Släck mitt hopp och min förtvivlan på en och samma gång.

Snälla.

Jag kommer inte klandra dig.

Nej det är inte dags att släppa på garden. Nu om någonsin är det dags att hålla den uppe och slåss för ett avslut.
Det här funkar ju inte iallafall. I måndags pratade vi om nåt helt oväsentligt och sen slutar han mitt i ett samtal och säger inte ett ord till. Och sen har det varit helt knäpptyst. Och ja, det kanske funkade när han fortfarande bodde här nere. Men nu orkar jag inte, jag orkar inte gå här och fundera på varför. Om han har något nytt på gång eller vad det är som gör det.

Förra fredagen ville han ha dit mig, men nu när jag skulle kunnat- bara han bett mig i nyktert tillstånd- ja då undviker han att prata med mig överhuvudtaget.

Och jag vet fortfarande inte hur man avslutar något som inte är något, det har liksom varit två år av mitt liv och jag kommer nog alltid va lite kär i den gamle Nöten. Han som varit synlig (hörbar) den senaste tiden. Men kanske är det lättare att luras på avstånd. Kanske är jag bara korkad.


O jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
Men du om någn borde förstå att man inte gör såhär emot mig


Melissa Horn har så många kloka ord.

Idag ska kombon och jag få lägenheten besiktad och sen tänker jag se till så vi kan dra en riktig stormfylla hela helgen om så krävs. Fest ska det va och fest ska det bli.

En ansträngning kanske inte skulle slå fel? Det kanske faktiskt är annorlunda på något sätt?

Man kanske bara ska sluta fegköra och säga nåt, göra nåt?

Jag vet inte.

Inatt fick jag besök av kombon på rummet. Vi låg och pratade en lång stund, jag om Nöten som nyss ringt hon om sin kväll och en annan ung herre. Jag kommer sakna de stunderna så himlans mycket, stunderna då det knackar på dörren och ett litet fullt troll ramlar in för att berätta nåt helt nytt skvaller..Kommer sakna det grymt mycket.

Men det finns ju telefon.

Jag är för trött idag. Om jag inte var för trött skulle jag skriva ett inlägg om hur det är att känna sig dum igen. Hur hjärtat med alla sårkanter och ärr gör sig påmind, om hur ont det gör att veta fast man inte vet. Men jag orkar inte. Det är såhär. Inget jag kan förändra utan att anstränga mig, det vågar jag inte.

I onsdags blev pappret påskrivet. Nu är lägenheten inte vår, den väntar på någon ny. Någon annan ska uppleva allt som upplevts här förut; första kyssen i farstun, första pannkakan i köket, glädjefnatt och känsloknas..

Det kommer aldrig göras på ett lika vackert och kaotiskt vis som det har gjorts av oss.

För vi är inte alldagliga, vi är speciella, vi är vi och inga andra.


Puss